Ibland kommer obehagliga minnen för mig av sammanträden där en odräglig kollega deltog. När det begav sig började varje litet anförande med ett grötmyndigt ”Nu är det så här…”. Han tänkte sig uppenbarligen att på så vis etablera sanningen och förutsättningarna för allt som skulle komma att sägas. I grunden handlade det oftast om halvt patetiska försök till ”eminens över evidens”.

Okej. Ibland slänger man ur sig saker som faktiskt fastnar, de klarar så att säga det där pastatestet om liknelsen tillåts. Det är inte alltid så, man säger så mycket och det mesta man tror sig bidra med är antagligen lånat. Troligtvis är det så för mig, även den här gången.

Bidraget, vems det nu är, handlar om en definition av en sociolekt, alltså en språklig variation som utmärker en viss grupp människor. Variationerna kan i första hand vara fonologiska (hur ord uttalas) eller lexikala (bredvid eller jämte). Hur som helst hamnar teorierna om sociolekter oftast (helt rimligt) i sociologiska tolkningsmatriser. Det är lätt att avgöra om någon talar ”bonnigt” (nu ä en mätter å goer å glaer) eller som ”vi på Lidingö” med lätt tonande vokal i vi. Här finns en social och ekonomisk stratifiering i grunden, det är uppenbart. Och ändå har jag inte gått in på så kallad rinkebysvenska, men det kanske inte behövs.

Min iakttagelse, som sannolikt inte är unik, handlar om en sociolekt som jag kallar akademiska, och den talas i hög grad i media – och inom universitetsvärlden med alla dess förgreningar när nu en växande del av befolkningen formats på dessa och liknande lärosäten. Den som undrar hur det låter, och det är min poäng, kan se och lyssna på valfri nyhetssändning på SVT eller TV4. Jo visst finns numera inslag av inkvoterade personer som inte riktigt behärskar det svenska språket, men delar av sociolekten sitter där ändå. Ofta. Men mest betraktar jag dem som alibin för en i övrigt oklanderlig Akademiska där svenskfödda medelklassare sitter och berättar vad de från sina höga positioner anser att vi ska få höra. Och därmed tycka. ”Nu är det så här…”.

Det låter som att allt som sägs är ordentligt genomtänkt och underbyggt av fakta, därtill är det presenterat med auktoritet. Ingen ska onödigtvis slås av minsta tvivel, komma igång med någon fundering kring det sagda. Ett enda perspektiv presenteras, i vart fall finns det endast ett som är det riktiga. Om dumma-dumma Trump eller någon av hans tillskyndare nämns eller får komma till tals så är det enbart för att ge exempel på något som är galet eller felaktigt.

Många med mig ryser nog av obehag inför studioreportrarnas färdigtuggade teser, framförda på akademiska med stadig blick och små välavvägda nickningar, och de kvinnliga journalisternas manér (är detta något nytt?) att ofta lägga huvudet lite på sned. Ibland hör man påståenden rakt ut om att korallreven håller på att dö i allt snabbare takt, eller att avsmältningen av polarisar accelererar. Illustrerat med några glimtar marinbilder eller en vilsen isbjörn. Allt ”enligt en ny rapport”, vilket i många fall är den information vi ges. I kid you not, som Jens Ganman kanske skulle ha skrivit. Var vaksamma!

Den tyske motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer menade att intellektuell enfald inte alltid handlar om låg intelligensnivå. Det är i sig en viktig iakttagelse. För den blev han slutligen avrättad i april 1945 just som Nazityskland höll på att gå under. Han var regimkritiker och prästvigd lutheran, hängdes dömd för högförräderi. Bonhoeffer, som inte själv var jude, hade bland annat hävdat att judarna var Guds utvalda folk eftersom det stod så i Bibeln. Ett enkelt konstaterande. Han var inte populär i nazistiska kretsar.

Bonhoeffer hade sett hur välutbildade och normalt eftertänksamma personer lät sig svepas med av en människofientlig kult i Tysklands 1930-tal. Varje fiber i hans kropp förfasades av detta. Han hävdade alltså att ”dumhet” i dess olika gestaltningar inte alltid var samma sak som brist på intelligens. Dumheten var enligt honom mer av en sociologisk företeelse än en biologisk betingelse. Människor är kapabla till de mest fasansfulla gärningar och det handlar inte särskilt ofta om brist på information eller medkänsla. Det handlar om att påverkas av tidsandan och av grupptryck. Om vilken part i en konflikt som är eminensen och vilken part som ges medkänslan.

Bonhoeffers värdefulla insikter tjatar jag gärna om, och påstår att den smygauktoritära sociolekten akademiska ofta används för att förmå vanligtvis hyggliga människor att tanklöst flyta med i en ström av åsikter som ofta borde ifrågasättas. Akademiska används utan skam, tänker jag när jag ser det som kallas debattprogram i SVT. Bara för att nämna ett exempel. Enligt mångas mening pågår en åsiktsmässig likriktning i svenska medier och på svenska lärosäten.

En grundläggande ”sanning” som ständigt förmedlas på Akademiska och i de flesta sammanhang slinker igenom utan motstånd är att samtliga samhällsproblem, från rasism till inflation ungefär – kan och bör hanteras med nya lagar, höjda skatter och ökade resurser till FN, EU, Svenska staten eller någon myndighet.

BILD: Dietrich Bonhoeffer

Jacob Hansen är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand och fil mag i lagom tempo. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner och barnbarn på gång.