Socialdemokraten Lawen Redar, kvinnan med ambitionen att tvångsblanda befolkningen, är upprörd. Hon ses inte som tillräckligt svensk, gnäller hon. Inte som ”likvärdig”. Samtidigt är hon mycket stolt över sitt kurdiska ursprung.

Visst är det märkligt? Alla folk får vara stolta och glada över sin etnicitet – utom vi svenskar.

Det här måste vi faktiskt börja tala om – på allvar: Det är skillnad på att vara svensk och på att känna sig svensk. Etniciteten betyder något även för oss svenskar. Generation efter generation som brukat jorden, byggt upp landet och skapat välstånd åt barn, barnbarn, barnbarnsbarn… Som vuxit upp till ljudet av skogarnas sus och älvarnas brus, som delar en historia och ett kulturarv som gör oss till dem vi är.

En historia och ett kulturarv som Lawen Redar inte har minsta anknytning till. Människor som hon inte känner någon samhörighet med och inte bryr sig ett dugg om.

Själv är hon, enligt egen utsago, ”svensk-kurd”. Med betoning på kurd, om man ska döma av hur hon använder Sveriges riksdag för att motionera om och för kurderna och hur hon frotterar sig med en radikaliserad kurdisk grupp som ägnar sig åt hot mot borgerliga politiker.

Att ifrågasätta Lawen Redars påstådda svenskhet är med andra ord inte det minsta kontroversiellt. Det som i själva verket är kontroversiellt är att hon, och andra med ursprung i andra kulturer, överhuvudtaget tar sig rätten att definiera vad som är svenskt.

Det skulle aldrig gå någon annanstans än just i Sverige – och varför? För att Socialdemokraterna – det parti som nu ger makt åt en kurd som vill tvångsblanda befolkningen – bestämde sig för att Sverige inte dög som det var utan att det krävdes ”mångkultur”. Lawen Redars pompösa krav på att tvinga oss svenskar att flytta till områden vi inte gillar och umgås med folk vi inte har något gemensamt med är alltså inget nytt.

Fast egentligen handlade det förstås inte om Sverige. Inte om det socialdemokratiska partiet heller. Det handlade om Olof Palme.

Mångkulturen var ett sätt för honom att göra sig ett namn i andra delar av världen. Samtidigt som han förfasade sig över det han kallade ”diktaturens kreatur” hade han noll problem med att umgås med terrorister som Arafat och hylla islamisterna i Iran. Tanken var att han, när han avgått som partiledare, skulle fortsätta sin politiska karriär internationellt.

Nu blev det inte så. Men det är likväl Olof Palmes narcissistiska ambitioner vi nu har att förhålla oss till. Och där är vi idag: i ett land där politiker av olika ursprung som, med febriga drömmar om mångkultur, tar sig friheten att definiera vem som är svensk.

De etniska svenskarnas egna definitioner av svenskhet avfärdas kategoriskt som ”främlingsfientliga” och ”rasistiska”. Här smids det istället ständigt fram nya definitioner, som anpassas till dem som flyttar hit för att bli ”nya” svenskar och bygga det ”nya” Sverige.

Efter decennier av sånt här trams är jag uppriktigt sagt jävligt trött på att folk ska berätta för mig hur jag har rätt att känna, och vad jag får tycka och tänka. Min etnicitet är lika viktig för mig som någonsin Lawen Redars är för henne. Det handlar om mina släktingar, mina förfäder.

Mina rötter. Svenskarnas rötter. Och svenskarnas historia.

Förklara för mig hur i h-e det kan vara okej att folk med rötterna i helt andra kulturer börjar diktera hur vi ska leva, var vi ska bo, vilka vi ska umgås med, vad vi ska tänka om oss själva?

Min svenskhet är min. Ingen annans. Och jag lyssnar inte på någon som försöker sätta sig på mig och grötmyndigt förklara att min definition av svenskhet inte duger. Jag tycker vad jag tycker och det spelar ingen roll om hela sosse-klägget och deras stödhjul ställer sig upp och fördömer mig unisont. Och jag ska villigt erkänna att i mina ögon är Lawen Redar inte svensk.

Jag vågar dessutom påstå att den uppfattningen delas av en stor majoritet av Sveriges befolkning – både bland etniska svenskar och andra som bor och lever här. Precis som en minst lika stor, sannolikt större, majoritet av den kurdiska befolkningen i sina respektive hemländer aldrig skulle komma på tanken att kalla mig kurd, om mina föräldrar flyttat dit och jag blivit född där.

Det hade jag för övrigt inte heller velat. Jag skulle kalla mig svensk oavsett var i världen jag skulle bo. Alltid. Det är ju det jag är.

Och här kommer det mest spännande av allt: Det ligger ingen värdering i det.

Lawen Redar är varken mer eller mindre värd än någon annan. Det här betyder bara vad det betyder: att hennes kulturella tillhörighet är en annan än de etniska svenskarnas. Om hon upplever att det inte gör henne ”likvärdig” så är det hennes problem, ingen annans.

Frågan är alltså inte vem som är svensk och vem som har rätt att definiera svenskhet – utan varför det är så viktigt för Lawen Redar, och många med henne, att försöka bestämma över oss etniska svenskar.