
Bara för att Sokrates av orklet i Delfi hade utsetts till Greklands visaste person anses det förmätet att jämföra sig med honom. Det kan jag inte förstå. Jag kan väl jämföra mig med Armand Duplantis och i den jämförelsen konstatera att han hoppar högre än jag? På liknande sätt skulle jag ju kunna upptäcka att Sokrates är visare än jag.
Och ändå inte, ty filosofens egen bekännelse var att han egentligen inte visste någonting utan bara kunde ställa frågor. Framför allt, menade han, inbillade han sig inte att han hade kunskaper och kompetenser som han i verkligheten saknade. På den punkten är vi väl många som anser oss tävla i samma okunnighetsliga som den antike greken.
Till exempel har jag undrat över människans djupaste strävanden. Vad vill folk egentligen åstadkomma med sina liv? Jag har fuskat lite i filosofin och ännu mindre i psykologin för att få ett svar, men det kommer mest, om du ursäktar, högtravande floskler. Till och med ChatGPT, som brukar framföra rediga synpunkter, kommer med samma svävande standardsvar som man hade förväntat sig av Skolverket eller ärkebiskopen: ”att känna mening och samhörighet” eller ”att bli älskad, att älska, och att känna att ens liv har betydelse”.
Det är kanske snorkigt av mig att dissa sådana bedömningar, men här följer jag Sokrates. I dialogen Gästabudet ställer han frågan vad människor vill med sina liv och upptäcker som vanligt att han inte vet utan måste fråga andra om råd. Mot slutet av texten redovisar han ett långt och, enligt min mening, ganska träaktigt samtal med prästinnan Diotima. Hon undervisar honom om tillvarons väsen och mening. Hon säger ungefär att erotiken ligger i grunden men att den sanna meningen med livet först visar sig när Eros växlat upp till Sanning, Skönhet och Det goda. Är inte det ungefär som om Skolverket hade sagt det?
Jag är inte nöjd med det svaret eftersom det är så långt ifrån mina egna ambitioner. Visst gillar jag sanning och skönhet, men jag vet inte hur man strävar dit. Min ävlan, som jag ofta erkänt, är att få en ryttarstaty på Stureplan. Det går att begripa eftersom det är stabilt och fast och hållbart i evigheter. Kostnaderna kan jag ta själv.
Många människor tror att jag skämtar eller, om jag inte skämtar, att jag är lika bindgalen i min ärelystnad som megalomanen Trump i hans skamlösa längtan efter Nobels fredspris. Men vid den punkten återvänder jag till Sokrates som inte nöjde sig med prästinnans religiösa teser om ”den himmelska kärleken”. I texten förklarar han, hur löjligt det än kan tyckas för Skolverket och dess filosofiskt upphöjda åsiktsfränder, att vad det i slutändan och ytterst handlar om är en längtan efter odödlighet. Det är förstås en tröstlös ordning för alla oss som har svårt att tro på en gud och en himmel där alla är odödliga. Några andra metoder varigenom Sokrates kunde få evigt liv är inte kända. Ryttarstatyer i koppar och pampiga konstmuséer är nog det som kommer närmast.


