Föreläsningsserien Livsviktigt som anordnas i Linköpings domkyrka bjuder in spännande föreläsare och drar stor publik. Medelåldern på publiken är runt sjuttio och när frågor ställs mot slutet av föreläsningarna får man ett hum om vilka värderingar som är rådande bland besökarna. Gång efter annan ventileras ett missnöje och en oro för sverigedemokraternas växande inflytande i svensk politik.

Tongångarna och anklagelserna om rasism ger intrycket av att de församlade inte märkt att 90-talet är över och att Sveriges demografi radikalt förändrats. Innanför kyrkans säkra murar är svenskar i majoritet, men går man sedan ner till valfritt café i Linköping tror man sig vara i Bagdad eller Mogadishu.

Svenska kyrkan har blivit en intresseklubb för socialdemokratiska pensionärer. När det dyker upp någon ny progressiv trend så är Svenska kyrkan där. Oftast sist på bollen. Det börjar med att Stockholms vänsteretablisemang basunerar ut något nytt att stå på barrikaderna för, som ytterligare någon bokstav i den växande raddan av HBTQIA+ eller en ny färg i prideflaggan. Tio år senare är kyrkan där på barrikaden och tror sig vara modern och progressiv.

Svenska kyrkans största problem är dess nuvarande biskopar. På ett skitnödigt sätt vill de till varje pris framstå som relevanta. Fast ju mer de försöker desto mer irrelevant blir Svenska kyrkan för dess medlemmar. Ärkebiskopen Martin Modeus gick å Svenska kyrkans vägnar ut med kritik mot regeringens förslag om att permanenta uppehållstillstånd ska kunna återkallas.

Martin Modeus skriver att: ”För människor med erfarenhet av flykt är trygghet och stabilitet avgörande” och menar att förslaget skadar “känslan av att vara välkommen i samhället”. På ett direkt lögnaktigt sätt talar han om “att vara på flykt” när alla vid det här laget vet att massinvandringen beror på ekonomiska migranter och lycksökare.

Att somliga inte känner sig välkomna i det svenska samhället är själva poängen. Vi vill inte ha mördare, terrorister, våldtäktsmän och tungt kriminella i Sverige. Att de någonsin fått uppehållstillstånd är problemet som den nuvarande regeringen försöker göra något åt. Svenska kyrkan struntar blankt i alla de offer som massinvandringen och mångkulturen fört med sig. De ger blanka fan i gruppvåldtagna tonårsflickor eller förnedringsrånade pojkar.

Som religionsforskare är jag intresserad av utvecklingen inom olika samfund. Påfallande många av dagens unga i Svenska kyrkan har vuxit fram ur den konservativa myllan. Samma tendenser ser vi inom politiken där SD är det populäraste partiet bland ungdomar och unga vuxna. Svenska kyrkan skrämmer dock bort många kristna som tycker att den handlar mest om politik och alldeles för lite om tro och traditioner. Istället väljer allt fler att konvertera till katolicismen eller ortodoxin. Frikyrkorna står och väger mellan politisk korrekthet och frälsningslära.

Biskoparna i Svenska kyrkan har skapat en åsiktskorridor som får katakomberna att framstå som rymliga. Den har blivit en relik över ett marxistiskt 70-tal. Slaget står dock inte enbart om teologin. De enorma materiella tillgångar som Svenska kyrkan besitter gör den attraktiv för olika maktgrupper. Kan det vara så att biskoparna vill skrämma bort oliktänkande så att de kan förvalta tillgångarna själva och donera pengar till välgörenhet de personligen gynnas av?

Medelåldern i Svenska kyrkan är så hög att den kommer självdö. Biskoparna hjälper till att påskynda processen. Lyckligtvis finns många goda präster och diakoner runt om i landet som möter människor på riktigt och som utgör kyrkans verkliga grund. De bör slå dövörat till när ärkebiskopen svamlar från sitt elfenbenstorn.

Thomas Karlsson, filosofiedoktor i religionshistoria vid Stockholms Universitet och Fellow Researcher vid Yale University, USA.