”Så blev kulturen bara en finmöbel i salongen”. Så lyder rubriken och piken i kulturkritikern Stefan Eklunds recension (SvD 18 januari) av Sverker Sörlins essä Kulturens värde (Atlas 2025). Följt av ingressen ”Visionen var att kulturpolitiken skulle förbereda medborgare på de krav som demokratin ställer på dem” och jag undrar vems vision?

Liksom… vad är kultur? Hur definiera, vem definierar, måste den definieras? Är ‘kultur’ förutsättningen för demokrati? Frågorna blir många. Nu stod det ‘kulturpolitiken’, inte ‘kulturen’. Kultur är kultur, politik är politik. Det är inte allt, alla ord, alla aktiviteter, här i världen som hör ihop med ordet politik, som måste eller bör kopplas till politik.

Vi lagar mat men behöver ingen matlagningspolitik. Vi planterar blommor utan blomplanteringspolitik. Det är alltså inte så att utan matlagningspolitik eller blomplanteringspolitik blir det ingen mat på bordet, inga blommor i krukorna. Ändå låter det ofta så. Inte från oss kulturkonsumenter utan från kulturarbetarna … som att utan ‘kulturpolitik’ blir det ingen kultur, finns ingen kultur. Ändå blir och finns det just det, hur mycket som helst. Liksom med demokratin, debatten flödar ”trots” regeringens kulturpolitik och budget.

Kultur måste arrangeras, underhållas, betalas. Rimligen av de som är intresserade och vill, vilket inte är alla. Så vem skall betala? Vad skall betalas av vem? Hur avgöra när vi har så olika intressen och drivkrafter?! Kultur handlar inte om tydliga, till exempel sjukvård, gemensamma behov.

Kanske måste vi ändå definiera, sortera, skilja ut?! Vad som menas och är kultur. Kultur är ju så brett, så mycket, allt ifrån stora gamla hus med en samling gamla grejer till kladd-å-kludd i industrilokaler. Viss kultur handlar om bakåtblickande, betraktande av det som passerat, historia, annan den som pågår nu, kulturarbete. Viss kultur, till exempel museer, kan sägas tillhör oss alla, det gemensamma, annan, som pågående produktion, kanske inte.

‘Kulturen’ är noga med att inte värderas i pengar, vill inte tala pengar. Ändå är samtalet, som i aktuell recension och essä, marinerat av pikar om pengar. ”Kulturen har avväpnats. Skillnaden i värdering går att mäta i pengar. Sverige i dag satsar 45 gånger mer på utbildning och forskning än på kultur. På 60-talet var det endast fem gånger mer”.

Kulturpolitiken är full av mål, från många, växlande över tiden. ”Konsten skulle motverka kommersialiseringens negativa effekter”. Vilka gäller när och hur länge? Vadå negativa effekter? Hur med kulturens effekter?

”Den kulturpolitik som formades i det svenska folkhemmet på 30-talet och handlade om demokratins stärkande och medborgarnas inflytande över den utvecklingen begränsar sig sedan några decennier till konstnärernas och mediernas bidragsbehov. Visioner? Nej finns inte”. Har kulturen inga egna visioner? Hindrar lägre bidrag medborgares inflytande? ”Andefattigheten i den kulturpolitik vi har nu har sitt ursprung långt tidigare”. Vems är egentligen felet? Hur skall man ha det?

---

Kultur är ett samlingsbegrepp. Kultur är allt vi medborgare företar oss, berättar och tänker vid sidan av, alldeles oavsett, helt utanför politiken … absolut ingen finmöbel i salongen. Jag är inte mer kulturell än andra men har läst, köpt, sett, lyssnat till och besökt, böcker, film, musik, teatrar, gallerier och museer världen över.

Kultur finns överallt! Alldeles gratis! Så varför dra in det ena i det andra, stöka till det?! Kultur och kulturengagemang, i allt väsentligt, är en privatsak. Både produktion och konsumtion. Måste den verkligen styras och läggas på oss uppifrån? Är kulturens ”viktighet” avhängigt skattepengar?

Kulturen som bas för demokrati? Jag lärde mig att ”demokrati förutsätter kunniga och upplysta medborgare”, vilket är något annat – kunskap och färdigheter för att kunna bidra, upplysning om världen för att själv kunna välja. Finns inte den ena utan den andra?

‘Kulturen’ hävdar konstnärlig frihet, armlängds lucka, att politiken inte lägger sig i. Men suktar dräglande efter överheten, mest för slantar ur statsbudgeten, gärna så stora som möjliga dvs . få jobba på andra bekostnad. Varje kulturarbetare har personliga motiv för utövande; underhållning, förmedla budskap, berätta en historia, utöva påverkan och kritik. För några är den hobby och tidsfördriv, för andra kommersiellt. För vissa är kulturen politik, ibland ren aktivism. Varför skulle jag per automatik betala andras mål och intresse?

Den egotrippade ‘kulturen’ är aldrig nöjd, manifesterat i ett, med Ruben Östlund i spetsen, upprepat drev på kulturminister Parisa Liljestrand. I Eklunds recension; ”Varför har kulturen i stället för att var det viktigaste i ett samhälle, det som skall genomsyra allt och leda samhället och demokratin fått drag av jolle som hänger i ett snöre ett litet stycke bakom”. Men Ruben … jobbet är självvalt, som allt företagande. Lyfter det så lyfter det, annars finns annat att göra.

Nu kan jag inte detaljerna i kulturbudgeten, vad som är vård och vad som är bidrag men nog är det bra småaktigt av Guldpalmsvinnaren att inte kunna stå stolt utan att hacka och tigga. Jag är vän av både kultur och politik men ser dem inte som självklara sambos.

Men,

• JA, vi skall gemensamt vårda och finansiera vård av kulturarv, av det gemensamma
• JA, vi skall bygga och finansiera gemensamma kulturmötesplatser och arenor
• JA, vi skall gemensamt ”köpa” kultur efter behov, inte efter ”stödjande” policys
• NEJ, vi skall inte finansiera enskildas yrkesval.

Ju längre lucka dess bättre. Så går mina skattepengar till sådant de är till för, så slipper vi den fåniga konflikten. Den kulturminister, kanske Liljestrand, som står för det förtjänar bli hågkommen som de mest respekterade … för den kultur som är folkets möbel i folkets salonger.

Björn Schaerström är civilekonom och konstnär

BILD: Målning av Bartholomeus van Bassen (1625).