Att den klassiska psykoanalysen – när patienten ligger på en schäslong och pratar om vad som helst medan Dr Freud sitter ljudlös på en stol utom synhåll – inte längre är psykvårdens främsta verktyg beror sannolikt på att den inte fungerande (och/eller att den blev hopplöst långvarig och därför dyr eftersom den inte fick eftersträvade effekter). Jag tror att jag vet varför det var så svårt, kanske omöjligt, att tillämpa Freuds teser för att få psykfallen att tillfriskna. Det beror på att psykiska störningar, i varje fall i Freuds system, för det mesta hänger ihop med någon psykisk defekt hos patienten som patienten absolut inte vill kännas vid. Att Dr Freud överhuvud kunde övertyga några enstaka patienter att de led av ”penisavund” eller ”oidipuskomplex” är en gåta.

Denna snart hundraåriga erfarenhet har lärt – eller borde ha lärt! – världen att människor förnekar att de har några fel och att de kan bli helt vildsinta, särskilt om de kommer i grupp, och anklagas för skämmiga defekter som de någonstans långt ned i en hjärnvindling motvilligt erkänner kan ha en rimlig grund. Individerna försöker förinta sin egen inre skam genom att hänge sig åt massans ursinnesvrål. Det är som när en del folk, när de konfronteras med sin egen underutveckling, utropar en Vredens Dag och slår ihjäl några klassfiender. Eller när Paludan en vår för några år sedan hade eldat upp en Koran lindad i fläsk och ursinniga muslimer gick till anfall med gatsten mot svensk polis.

Europa, särskilt det välutbildade, erfarna och framgångsrika Europa, inte minst kontinentens politiska ledare, måste vara medvetna om hur mycket stöd vår kontinent fått av USA under de senaste åttio åren (inräknat de massiva krigsansträngningar som landet åtog sig för att rädda oss undan Hitler och även de fördelar som fortsatt sköljer över oss västerifrån, tänk exempelvis på alltmer omistliga gratis hjälpmedel som ChatGPT).

Därför förvånar det mig hur just dessa människor, landets eliter och framstående ledare, i varje fall i vårt land, så man- och kvinnogrant, tycks besatta av Trump Derangement Syndrom (TDS). TDS exemplifieras så här av ChatGPT:

• En enkel formulering om ekonomi eller invandring leder till rubriker som “Trump förstör landet!” enligt vissa TDS-anhängare.
• Om någon vägrar stödja ett lagförslag enbart för att Trump föreslog det, kan det kallas TDS.
• Vanliga nyheter får extrema tolkningar. Exempel: Trump äter glass i Vita huset → kritiker tolkar det som “symbol för kaos” och menar att hela regeringen är i fritt fall.
• TDS beskriver människor som ser Trump som ondskan själv i allt han gör, enligt dem som använder termen.

I egenskap av nationens mest opinionsbildande tidning har Dagens Nyheter drabbats av en fullskalig TDS-epidemi. Här är några exempel från en av bladets ledande krönikörer:

Vi har sett Trumps vilda attacker på Europa, hans vicepresidents öppna hat mot oss – och ändå håller vi tyst. Det första året med Donald Trump har varit outhärdligt. Jag vaknar med Donald Trump, jag somnar med honom.

Han är den förste jag tänker på på morgonen, när jag famlar fram telefonen för att se vad han sagt eller gjort under natten, och han är min sista tanke på kvällen när jag skadekontrollerar nyhetsfeederna innan jag släcker lampan. Han ligger som en tung filt över allt.

På sätt och vis är det en outhärdlig tid, att vara fast i hans världsbild, att leva i ett land och en världsdel som också hela tiden bekräftar den, där folket sitter tyst och de stora ledarna gjort en sport av att lisma för den stora härskaren. Denna feghet, rädsla, undfallenhet. 

Vi har sett Trumps vilda attacker på Europa, hans vicepresidents öppna hat mot oss – och ändå håller vi tyst.

Var och en har rätt att tycka vad den vill, även, förstås, att hata president Trump. Nästan alla jag träffar gör det. I alla fall gör de det till dess att de, om de är män, börjar tala om sakfrågor, exempelvis sin uppfattning om EU och Europas ledande politiker. Då låter de själva precis som Trump. Men nu är det som det är och därför ska jag för husfridens och den goda tonens skull säga att jag instämmer i att presidenten har en bufflig, skrytsam och kanske sluskig stil.

Det hindrar emellertid inte att de europeiska eliterna har fått en allvarlig släng av TDS. Och inte bara eliterna. 93 procent av svenskarna har en negativ bild av Trump. Vi är det mest trumpfientliga folket på denna kontinent. Alla svenska politiska partier tar avstånd utom sverigedemokraterna, där 43 procent skulle rösta på Trump om de kunde. Det stämmer med min allmänna uppfattning att både Trump och SD är ”populister” som får sitt huvudsakliga stöd från andra medborgare än eliterna.

Men tillbaka till min poäng, som må vara uppåt väggarna. Våra eliters hatiska inställning till den amerikanske presidenten och vicepresidenten beror troligen på det är de europeiska eliternas fögderi som amerikanerna nedvärderar. Tänk bara på när Vance för ett år sedan skällde ut Europas ledare i München (bilden) för att de var fega, obeslutsamma, odemokratiska och rädda för sina väljare. Det som gör ont för de europeiska ledarna är, tror jag, inte de hårda orden i sig utan den obehagliga insikten att de inte är grundlösa.