I somras tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté (Dir. 2025:70) som skall se över hur äganderätten kan stärkas. Kommittén har uppdraget att undersöka om regeringsformen (RF) bör ge bättre skydd för den som drabbas av att staten begränsar hur man får använda sin mark. Regeringens initiativ är i och för sig lovvärt, men att uppdraget begränsats till enbart RFs negativa inverkan på skyddet av äganderätten är olyckligt. Det finns andra lagar som gröper ur äganderättsskyddet och som borde inrymmas i kommitténs uppdrag. Kommitténs arbete har nått halvtid så dags för regeringen att utvidga uppdraget och utfärda nya kompletterande direktiv. Skyddet av äganderätten är för viktigt för att slarvas bort, så gör om och gör rätt.

Det finns en växande oro för hur svenska myndigheter och domstolar tillämpar grundläggande rättsstatliga principer. Trots att äganderätten skyddas både i RF och Europakonventionen ser man i praktiken ofta att skyddet inte håller, och att staten med förslagenhet aktivt underminerar skyddet av äganderätten.

Äganderätten är en central grundpelare i ett fritt rättsstatligt samhälle. Staten får bara begränsa den för starka allmänna intressen och då skall markägaren få full ersättning. Europakonventionen ger ett starkare skydd än vår RF, och Högsta domstolen (HD) har slagit fast att staten är skadeståndsskyldig när konventionen kränks. Ändå händer det inte så sällan att myndigheter fattar beslut som inte uppfyller dessa krav.

Det gäller till exempel beslut kopplade till natur- och viltvård, artskydd och strandskydd, där markägare förlorat stora värden utan ersättning. I flera uppmärksammade fall har myndigheter och domstolar inte ens gjort den grundläggande proportionalitetsbedömning som lagen kräver. Ett tydligt exempel är de utökade strandskydd som länsstyrelser beslutade om 2014. I praktiken handlar det om ingrepp som liknar expropriation, men som behandlas som vanliga förvaltningsbeslut – ofta utan individuell bedömning och utan hållbar rättslig analys av ersättningsfrågan. När besluten överklagas avfärdas äganderättsargument ofta utan hållbara motiveringar.

I ett särskilt fall tvingades ett fastighetsbolag driva processen hela vägen till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Vare sig regeringen eller domstolen prövade proportionaliteten, man medgav ingen ersättning och beviljade inte ens kostnadsersättning – trots att handläggningen tagit alldeles för lång tid. Bolaget förlorade processen utan att staten ens behövde gå i svaromål, vilket väcker frågor om HFDs oberoende och om den enskildes rätt till en rättvis rättegång. När bolaget sedan vände sig till Justitiekanslern tog beslutet nästan två år. Alla krav avslogs, utan ordentlig rättslig analys och i strid med etablerad konventionspraxis. JK höll faktiskt med om att staten hade inskränkt äganderätten, men menade ändå att någon äganderättskränkning inte skett – utan att förklara varför.

Europakonventionen är tydlig: det krävs lagstöd, ett legitimt allmänt intresse, proportionalitet och marknadsmässig ersättning för att ett ingrepp ska vara godtagbart. Sverige har tidigare brutit mot dessa regler. Redan 1982 fälldes Sverige i de viktiga Sporrong-Lönnroth-prejudikaten. Där handlade det om fastigheter som hade försetts med långvariga byggnadsförbud av expropriationsliknande slag, utan möjlighet till domstolsprövning. Europadomstolen slog ned på både bristande äganderättsskydd och avsaknad av rätt till domstolsprövning. Fastighetsägarna tillerkändes omfattande skadestånd och ersättning för rättegångskostnader.

Domarna tvingade Sverige att införa den senare så kritiserade lagen om rättsprövning – en lag som visserligen på papperet ger möjlighet till domstolsprövning i HFD, men först efter omvägen med överklagande till regeringen och sedan med omfattande processuella begränsningar i strid med konventionen och HDs praxis. Lagen om rättsprövning tillkom som ett politiskt hastverk med syftet att värna statens intressen men inte äganderätten.

För att säkra rättsstatens grundprinciper krävs därför betydande lagändringar. Vi behöver en ordning som garanterar att enskilda så fort (HDs krav) en konventionskränkning skett kan få sin sak prövad i allmän domstol utan att först behöva gå en tidsödande och dyr omväg via regeringen, och som säkerställer en rättvis rättegång. Aldrig så pompösa rättighetsregler blir tomma på mening när procedurregler lägger hinder i vägen; en kedja blir aldrig starkare än dess svagaste länk.

Direktiven väcker oro. Kommittén ska bedöma om reglerna om ersättning i RF bör ändras och föreslå de grundlagsändringar man anser motiverade. Direktiven begränsar dock uttryckligen möjligheterna att föreslå ändringar i annan lagstiftning. Det sägs visserligen att kommittén kan ta upp frågor om egendomsskyddet mer generellt, men den får inte föreslå ändringar i andra lagar än just RF. Att bakbinda kommitténs arbete är olyckligt.

Mot den bakgrunden är frågan vad den nya äganderättskommittén faktiskt kan åstadkomma. Sporrong-Lönnroth-domarna bygger inte på RF utan på Europakonventionens artikel 6 och dess första tilläggsprotokoll, som redan är gällande rätt i Sverige. Frågan är därför vilken praktisk betydelse en utredning – med begränsat mandat till RFs regelverk – egentligen kan få.

Ett viktigt klargörande i RF kan kommittén åstadkomma. Konventionens regler skiljer sig från RFs mer begränsade skydd på några avgörande sätt. RF skyddar enbart en pågående faktiskt användning av mark medan konventionen skyddar även vissa legitima framtida förväntningar (jämför Sporrong-Lönnroth). Till skillnad mot RF lägger konventionen och Europadomstolen även stor vikt vid enskildas rättigheter i en rättegång; rätten till en rättvis rättegång och tillgången till effektiva rättsmedel gör att procedurregler inte får lägga hinder i vägen för att få sina mänskliga rättigheter prövade. Här kan kommittén göra nytta.

Att riksdagspartiernas kommittéledamöter skulle kunna enas om att ”tänja” direktiven är inte särskilt troligt. Det såg vi redan i den förra parlamentariska äganderättsutredningen (SOU 2025:2), där man i sak över huvud taget inte kunde enas om någonting. För att ge kommittén möjlighet att föreslå ändringar i den olycksaliga lagen om rättsprövning, som ställt till så stor skada för så många, måste kommittén få hanterbara tilläggsdirektiv. Tiden är knapp, så här gäller för regeringen att skynda på.

Claes Sjölin är affärsjurist.

Artikeln har tidigare publicerats i Dagens Industri 9 december 2025.

BILD: Högsta domstolen, Stockholm.