Dagens Nyheters ledare den 5 januari 2026 om ”fred i Gaza” lider av ett problem som länge har präglat DN:s behandling av Israel: man nöjer sig med halva ekvationen.

Den andra halvan – antisemitismen, Hamas uttalade mål och Israels existentiella hot – behandlas antingen som bakgrundsbrus eller som något som inte tillmäts avgörande betydelse.

Detta är inte nytt.

I en DN-ledare den 8 oktober 2002 skrev Göran Rosenberg:

Jag har länge hävdat att antisemitism inte primärt är ett judiskt problem och följaktligen inte något judar bör spilla krut på.

Om en stor grupp människor fick för sig att alla vars efternamn börjar på R och slutar på Berg inte skulle ha samma rättigheter som andra i samhället – hade då herr Rosenberg menat att detta inte var något de berörda borde ”spilla krut på”?

Resonemanget är endast möjligt om man betraktar antisemitism som ett samhällsproblem i abstrakt mening, snarare än som ett hot riktat mot faktiska människor. När en grupp systematiskt pekas ut, hotas, attackeras och i vissa fall mördas just för vilka de är, är det självklart också deras problem. Att förneka detta är att moraliskt avlasta förövaren och samtidigt tillrättavisa offret.

DN bör beakta att detta även gäller när antisemitism döljs bakom etiketten ”antisionism”. Om en självutnämnd antisionist inte kan – eller vägrar – tala om vilken stat i Mellanöstern som är mest inkluderande, har störst mångfald och minst apartheidliknande strukturer, då har man i praktiken identifierat sig som antisemit.

Cirka 20 procent av Israels befolkning utgörs av muslimska, palestinska medborgare. Ett gott tecken på att fredlig samexistens är möjlig med villiga palestinier är just att dessa medborgare skulle kunna fungera som en femtekolonn och förgöra Israel genom civilt motstånd. Att de inte gör det beror rimligen på att de inte vill leva under Hamas styre.

Dessa medborgare omfattas inte av obligatorisk militärtjänst, men många väljer frivilligt att tjänstgöra i IDF. I vilket annat land i Mellanöstern ser man judiska och muslimska soldater be sida vid sida? I vilken muslimsk stat finns motsvarigheten till att en palestinsk domare dömde en sittande president till fängelse för sexuella övergrepp? Och för övrigt: var finns judarna i dessa stater?

I DN:s Gaza-ledare finner vi återigen endast halva ekvationen.

Hamas har genom sina ledare uttryckt viljan att upprepa den 7 oktober – igen och igen. Det innebär att man inte eftersträvar en tvåstatslösning utan en enda stat: judenrein. Var står DN i denna fråga?

Var står DN när Hamas politiske ledare Ismail Haniyeh säger: Kvinnornas, barnens och de äldres blod – det är detta blod vi behöver för att väcka den revolutionära andan i oss?

Den som inte vill se hela bilden kan också ignorera de miljarder dollar i bistånd som försnillats till lyxliv och till ett omfattande tunnelnätverk för terrorverksamhet – medvetet byggt under civila mål, inklusive sjukhus och skolor, för att maximera de civila offer Hamas cyniskt skjuter framför sig.

Den som inte vill se hela bilden kan även bortse från att Israel uppmanat civila att fly från stridszoner – ofta hindrade av Hamas. ”Stay away to live for another day.” Då uppmärksammas endast förstörelsen, trots att byggnader kan återuppbyggas.

Den som inte vill se hela bilden vägrar också att fråga sig vad som hade hänt om Hamas den 7 oktober erbjudit sina offer valet: all egendom förstörd, men livet skonas.

Ju brutalare Hamas agerar – mot israeliska civila och mot sin egen befolkning – desto större ansvar lägger DN på Israel att vara återhållsamt, tolkningsvilligt och kompromissökande. Hamas ord reduceras till ”retorik” eller ”mentala reservationer”. Israels handlingar betraktas däremot som bevis för skuld.

Detta tolkningsprivilegium ges inga andra våldsaktörer.

Att Hamas inte vill ha fredliga relationer med Israel, inte vill avväpna sig och inte vill ha direktkontakt med den ”sionistiska enheten” blir i DN:s analys ett skäl för Israel att ensidigt dra sig tillbaka.

Arabförbundet – och inte minst Qatar och Turkiet, knappast israelvänliga stater – kräver däremot att Hamas både avväpnas och lämnar all politisk makt.

DN tycks i praktiken mena att Israel ska leva med en organisation som:

• öppet förnekar dess existensberättigande
• har genomfört massmord på civila
• uttryckligen säger sig vilja upprepa dessa handlingar

Att kräva detta av någon stat är inte fredsarbete. Det är att normalisera terror som politiskt verktyg.

När DN dessutom insisterar på att strikt skilja antisionism från antisemitism utan att analysera hur dessa i praktiken samverkar, bidrar man till att göra antisemitism socialt accepterad och moraliskt osynlig – så länge den kläs i politiska termer.

Är det kanske så, DN, att om judar inte ska spilla krut på antisemitism, ska då muslimer inte heller spilla krut på islamofobi?

Kritik av Israel är legitim.
Moralisk asymmetri är det inte.

Den dag DN tillämpar samma tolkningsregler, samma ansvarskrav och samma moraliska måttstock på Hamas som på Israel, har man lämnat halva ekvationen bakom sig.