Visserligen kommenterar jag aldrig de synpunkter läsare framför om mina texter, ty jag vill inte hamna i debatter som riskerar att svämma över alla bräddar, men jag läser dem och tar intryck. Ibland inser jag att jag uttryckt mig illa eller rentav haft fel.

En ståndpunkt som genom åren framförts från olika håll är att politikerväldet – och därmed den allmänna opinionen så som denna uttolkas av ledande media och andra influerare – inte tycks begripa självklara saker såsom att det vore bättre om politiken hyllade ambitiösa, strävsamma, dugliga och plikttrogna människor som mer än andra bidrar till allmänt välstånd i stället för att med skatter, illvilja och avundsjuka hela tiden försöka trycka ned dessa välgörare i skoskaften.

Man kan kort sagt tycka att sådana nyttiga alfamänniskor hellre borde få ordnar än skäll. Men knappt har jag formulerat denna uppfattning för mig själv förrän två sinsemellan motsatta gensvar etablerar sig i min skalle.

Den första reaktionen är att jantelagen, som säger att en ann är så god som en ann och att den som förhäver sig begår ett brott mot gemenskapen, är ett nationellt, genetiskt arv och att detta faktiskt, troligen genom århundradena, har gynnat vårt land och vårt folk. Tvärtemot gängse retorik har överklassen av tradition värnat om underklassen och ansträngt sig för att underlätta dess förkovran och dess klassresor. Häromdagen träffade jag en mycket framgångsrik klassresenär av proletärt ursprung från en bruksort. ”Jag har aldrig märkt att överklassen försökt förtrycka mig”, sa han. ”Tvärtom har den gjort allt för att lyfta begåvade barn av folket till sin egen nivå.”

Den sortens samhällsnyttiga beteenden, som växer ur det civila samhället, förvandlas emellertid till utvecklingshinder när politiken försöker framtvinga dem med byråkratiska regler som exempelvis försöker säkerställa att doktrinen om allas lika värde tolkas som att alla, oavsett förtjänst, ska garanteras lika utfall, kort sagt guldmedalj till alla.

Mitt andra gensvar är mer revolutionärt. Det säger att våra politiska ledare, politikerväldet, inte alls har missförstått sin huvuduppgift. Vi vanliga människor tror lite naivt att politikernas viktigaste uppdrag är att göra nationen, det vill säga dess befolkning, så framgångsrik som möjligt. Men så är det inte. Våra makthavare strävar liksom makthavare alltid gör efter att säkra sitt eget maktinnehav. Alla makthavare har sin metod. Mao Zedong och hans gäng tog livet av alla som tyckte annorlunda. Våra makthavare försöker genom välfärdssystemet muta medborgarna med deras egna pengar vilket med tiden, ungefär nu kanske, är dömt att misslyckas. En sådan ordning leder oundvikligen till att nya grupper anmäler sig för fördelaktig särbehandling och får ofta, om de har starka röster, som de vill. Ingen politisk rörelse har under de senaste två, tre årtiondena varit starkare än den wokism eller politiska korrekthet som manat olika grupperingar att aggressivt framställa sig själva som offer och därför förtjänta av kompensation på andras bekostnad.

För att vinna röster från de mest stridslystna och pockande grupperna av självutnämnda offer vill vårt politikervälde framställa sitt fögderi som en humanitär stormakt. Det betyder att det ligger i politikerväldets egenintresse att hellre tillgodose krav från de samlade offren och från dem som i egenskap av offentliganställda administrerar den humanitära stormakten, byråchefer på Försäkringskassan till exempel, än att dela ut ordnar till de förtjänta medborgare som genom sina ansträngningar finansierar systemet.