Igår skrev jag att folk som debatterar och polemiserar ofta inte kan tas på orden eftersom det är andra motiv än de framförda som egentligen ligger bakom, till exempel att den majoritet av tredjevärldsländer som ingår i FN i verkligheten är mer intresserad av att klämma ur den rika världen koldioxidböter och miljöskamsavgifter än de oroar sig för att deras koraller ska blekna eller deras öar sjunka i havet.

Men det finns även ett annat skäl än förekomsten av dolda, i allmänhet egennyttiga, motiv till att man bör ifrågasätta vad folk säger, framför allt om det handlar om kampanjer, nämligen att de flesta som yttrar sig är förvirrade där förvirringen brukar stå i direkt proportion till kampanjmakarnas högljuddhet och benägenhet att vifta med olika slags flaggor.

Just nu har samhällsdebatten gått upp i falsett i frågan om Trumps venezuelapolitik. Hör här ett uttalande från en seriös, centerlutande och framstående svensk debattör:

Hotet att bli medaktörer i en statskupp i små steg är en individuell såväl som en kollektiv risk. Individen följer fogligt logiken inom ramen. Kollektivt uppträder fenomenet genom att makteliten låter installera en ny applikation i de politiska och byråkratiska institutionerna. En tillämpning av ideologiska föreställningar som genom sin utbredning blir strömmen som det är bekvämast att följa med. Slutfasen inträffar när den nya tolkningsramen tas så för given att den förvandlas till metafysik och höjs över all kritik. För att undvika att spela med i en sådan process och i stället stoppa den måste vi gradera upp vårt mentala immunsystem. 

Förstår du? Kan det vara Jimmy Åkesson och Simona Mohamsson som skruvat in en besvärande app hos Arbetsförmedlingen för att sätta käppar i hjulet för allt som är gott och demokratiskt?

Ursäkta utvikningen. Men faktum är att alla, vad jag kunnat upptäcka, framstående svenska debattröster (utom en, professor Per Bauhn i en artikel i Svenska Dagbladet högröstat och med darr på stämman har förklarat att USA genom att kidnappa Maduro har brutit mot både folkrätten och den regelbaserade internationella ordningen och därmed, vilket är den underliggande poängen, ställt sig utanför den västerländska gemenskap som vi européer, kanske särskilt vi svenskar, tillhör och för vilken president Trump, kidnapparen själv, är en styggelse.

Folkrätten betyder i huvudsak att ingen nation får utöva våld mot en annan nation eller lägga sig i en annan nations inre angelägenheter. Den stadfästes genom den westfaliska freden år 1648 och har sedan dess kanske en eller annan gång också tillämpats. Efter andra världskriget, redan på hösten 1945, fick folkrätten emellertid återupprättelse och nytt liv genom att USA såg till att den skrevs in i FN:s stadga, kapitel 1, inte minst artikel 2, punkt 4:

Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.

Jag finner det därför otvetydigt, och jag tror inte ens Trump själv har någon motsatt uppfattning, att Förenta Staterna, genom kidnappningen av Maduro, har brutit mot folkrätten.

Men därmed är frågan om USA:s skuld, som svenska debattörer oavbrutet framhåller, inte nödvändigtvis avgjord, utagerad och lagd till handlingarna, ty det finns en uppsjö av högtidliga resolutioner, rättighetskataloger och deklarationer vars etiska kraft kan mana världen att uppväga och åsidosätta folkrätten. Själv tänker jag genast på den transatlantiska slavhandeln, ett otvetydigt ont, som hade grasserat länge när den westfaliska freden ingicks och som åtminstone teoretiskt skyddades av fredens bestämmelser om nationell icke-inblandning. Men det förhindrade inte England från att år 1833 förbjuda slaveriet inom det engelska imperiet och att med sin flotta bekämpa andra länders slavhandel. Det finns alltså etiska principer som väger tyngre än folkrätten. Eller föreslår de ivriga svenska debattörerna att den engelska flottan med hänvisning till folkrätten borde ha låtit andra länders slavskepp löpa fritt?

Per Bauhn resonerar ungefär som jag:

[Det var inte] FN-stadgan eller den regelbaserade världsordningen som gjorde slut på Pol Pots och de röda khmerernas terror i Kambodja, utan en vietnamesisk intervention. Det var Tanzanias armé och inte folkrätten som gjorde slut på Idi Amins skräckvälde i Uganda. Det var Indien och inte FN som stoppade den pakistanska arméns massmord i dåvarande Östpakistan och banade väg för den fria staten Bangladesh…  [B]ryr man sig om mänskliga rättigheter är det svårt att inte se med tillfredsställelse på vad de gjorde. Förvisso, de struntade i FN-stadgan och de respekterade inte den nationella suveräniteten och territoriella integriteten hos sina grannländer. Men miljoner människor hade anledning att vara tacksamma för det.

Samma sak med Donald Trumps intervention i Venezuela. Ingen lär tro att Trump vägleddes av en omsorg om mänskliga rättigheter. Inte desto mindre så innebar interventionen att en diktator som gjort fredlig förändring i sitt land omöjlig nu kunde oskadliggöras och ställas till svars i domstol.