En gång i Skottland blev jag tilltalad på engelska av en man som såg ut som vem som helst. Men hans sätt att prata engelska gjorde att jag utan minsta tvekan identifierade honom som svensk, smålänning, möjligtvis från trakten runt Växjö. Han visade sig vara barnfödd i Värnamo.

Så är det med etniska grupper runt om i världen. De känner igen varandra. En kroat vet när han talar med en annan kroat och en somalier vet när han träffar en somalier. Det behövs inget märke i pannan eller passhandling från myndigheterna. Summan av subtila nyanser i språk, utseende och beteende är mer än tillräckligt.

Att hålla koll på andras etniciteter är däremot knepigare. Jag har svårt att skilja turkar från kurder, armenier från kosovoalbaner eller eritreaner från någon av de etniska grupper som befolkar Etiopien. Känner visst medlidande med de migrationshandläggare som tjänstgjorde 2015 och det plötsligt droppade in hundratals papperslösa flyktingar, som alla kom från Syrien. Det blev förstås lite si och så med kontrollen. Ännu ett skäl att bara tillåta flyktinginvandring från grannländer. Vi är ganska bra på att skilja en finne från en ryss och blandar sällan ihop danskar och fransmän, även om de bägge talar obegripligt.

Om en besökare från Mars landar i Sverige skulle han nog tycka att alla som åker tunnelbana i Stockholm är svenskar. Men att Åsa Romson tycker samma sak, är ofattbart. Till och med måttligt integrerade invandrare brukar kunna urskilja en svenne på tjugo stegs håll. Även om han inte är blond och blåögd finns något i vår uppsyn, vårt kroppsspråk eller kanske vår klädsel som avslöjar oss.

Till Åsa Romson och alla marsianska turister vill jag förmedla en enkel tumregel. Det är inte så att alla riktiga svenskar äter kräftor i augusti, jagar älg eller vet hur man tillreder en ostkaka. Bara en liten minoritet dansar groddansen på midsommar och vi lyssnar hellre på Madonna än Jussi Björling. Men det finns en sak som knyter oss samman. Den omvända ordföljden.

Bara ett fåtal språk i världen använder omvänd ordföljd, den så kallade V2-regeln. Bara tyskan och isländskan är lika petiga som svenskan när det gäller att tillämpa den i talspråket.

Det normala ute i världen är rak ordföljd. Subjektet kommer först och verbet sen. Som i meningen:

”Jag äter pannkaka”

Det spelar ingen roll om jag gör det varje torsdag, eller bara ibland. Subjektet är alltid först.

Men i svenskan vänder vi på ordningen beroende på omständigheterna. Till exempel heter det:

”Ibland äter jag pannkaka”

Plötsligt har verbet och subjektet bytt plats. För många invandrare är det ett olösligt mysterium och man klamrar sig fast vid den raka ordföljden.

”Ibland jag äter pannkaka”

Meningen blir precis lika begriplig och ingen skulle komma på idén att anmärka på en sån struntsak. Men alla svenskar hör att det är fel*.

Träffar man någon som utan att blinka alltid sätter verbet på rätt plats i meningen, är det med stor sannolikhet en etnisk svensk. Eller någon som är så välintegrerad och bott här i så många generationer att han gott kan få räknas som en av oss.

(*Enda undantaget jag kan komma på är när Monica Zetterlund sjunger ”Sakta vi gå genom stan”. Men i poesi kan man till och med tumma på V2-regeln.)