Nu ska jag försöka formulera en tanke som för många kanske är självklar. Men den är ändå inte särskilt lättillgänglig. Den tanken är att samhälleliga diskussioner egentligen inte handlar om vad orden säger utan om något bakomliggande som för det mesta direkt eller indirekt gäller makt.

Ett banalt exempel är när en facklig kampanj lanseras för att uppmärksamma allmänheten på att medlemmarna är överarbetade, misstrodda och går på knäna. För det mesta gäller saken emellertid inte medlemmarnas arbetsförhållanden utan deras lön och allmänna brist på trivsel. Att då försöka hantera ärendet med fakta, till exempel utredningar av certifierade arbetsmiljöexperter om förekomsten av kaffe- och kisspauser, är att skjuta bredvid målet.

Min övertygelse är att en stor del av vår samhällsdebatt, kanske den största, sitter fast i den nicaeanska fällan som är att prata om något annat än vad saken gäller utan att folk, ibland inte ens debattörerna själva, riktigt begriper vad som pågår.

Ett av den romerske kejsaren Konstantin i juli år 325 sammankallat kyrkomöte i Nicaea (idag İznik, Turkiet), omfattande trehundra biskopar med betydande entourage, ägnade en vecka åt att diskutera vad som för vår tid framstår som en helt prillig fråga, nämligen om Gud, Jesus och den Helige Ande hade samma värde och därmed var självständiga eller om de ingick i en hierarki där Gud stod överst, Jesus därnäst och sedan anden. Om det rådde hierarki eller jämlikhet i himlen, det var stridsäpplet.

Att trehundra mäktiga och begåvade biskopar skulle ägna tid åt en så gymnasial och meningslös diskussion har jag aldrig förstått. Det måste egentligen ha handlat om något annat som låg närmare de jordiska omständigheterna. ”Som i himmelen så ock på jorden” står det i bönen. Det borde stå ”Som på jorden, så och i himmelen”, ty människorna projicerar sina liv och sitt samhälle på förhållandena ovan där. Av detta konkluderar jag att biskoparnas upprörda debatt, som tidvis urartade i handgemäng, i själva verket gällde livet på jorden, närmare bestämt, som kejsar Konstantin såg det, ifall riket skulle kunna hållas samlat.

Min tolkning är att Rom höll på att splittras och Konstantin ville bibehålla och skapa enighet i sin del, Östrom, vilket förutsatte att han inte fick de många bångstyriga biskoparna som sina motståndare. För att förhindra att kyrkan protesterade mot den nya ordningen värnade kejsaren om deras självständighet. Den linje som vann och som bildade underlag för den första treenighetsformuleringen var just att de himmelska parterna – Gud, Jesus och Den Helige Ande, framför allt de två första, var av samma värde och således inte hierarkiskt inordnade med Gud som överhet.

I det perspektivet är det, föreställer jag mig, inte alls underligt om biskoparna startade nävslagsmål i frågan om befälsprinciperna i Himmelrik. När vi inte begriper gamla tiders tänkande försöker vi för det mesta klara av problemet genom att frånkänna gamla tiders människor samma mentala kompetens som vi själva, i alla fall i någon mån, besitter. Men det är dumt av oss, ty vi behöver bara öppna en tidning för att se hur vi ständigt utsätts för Nicaea-händelser.

Nutidens troligen största intellektuella äventyr, således föreställningen om en förestående klimatkatastrof, handlar, som alla vet, inte om jordens ganska snara undergång genom någon sorts värmeslag. Till och med den förre miljökämpen Bill Gates har öppet förklarat ett det inte är någon näraliggande fara på taket. Men se hela den värld av forskare, byråkrater, miljöjournalister, miljöpolitiker och lättledda, oförnuftiga människor som satt sin lit till och gjort sig beroende av denna lära! Som i Nicaea handlar det till stor del om bakomliggande intressen.  

Men bara för det tror jag inte att Trumps Venezuela-politik bara beror på att USA vill åt oljan.