Nationalism är av ondo. Och är man kristen bör man ställa sig inför Jesus och be om hjälp så att man blir mindre benägen att koppla ihop de svenska traditionerna med de kristna. Det skriver den lutherske ärkebiskopen Martin Modéus i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Samtidigt basar han för ett samfund som fortfarande – drygt 25 år efter det påstådda avskiljandet från staten – kallar sig ”svenska kyrkan”. Är det inte dags att detta samfund byter namn och tar avstånd från det nationalistiska uttrycket? Man kan inte, om man vill behålla ett uns av trovärdighet, företräda ett samfund som så tydligt signalerar kristen nationalism och samtidigt uppmana till motstånd mot samma sak.

Modéus är, som biskopar i allmänhet, mycket vag och svävande i sina argument för varför nationalism är fel. Han skriver i svepande ordalag om strömningarna av ”kristen nationalism” i Ungern och USA samtidigt som han försäkrar att man kan älska sitt land utan att för den skull vara nationalist.

Nationalismen är, enligt Modéus, en form av ”klantänkande” där lika söker lika och där man tar till religion som ett redskap för att konfrontera omgivningen. Föga förvånande tar han upp ”Donald Trumps Magarörelses framfart” som ett exempel – en rörelse som är ”inbyggd i nationalismens DNA”.

”Här behöver den kristna teologin vara tydlig i sitt motstånd.” skriver han med emfas.

Själv är han, berättar han beredvilligt, så trygg i sin kristna tro att han inte behöver vara nationalist – av detta ska vi lära oss att en nationalist är en rädd liten krake som känner sig ”hotad” av ”de andra”.

Intressant är att Modéus resonerar som om han skulle representera katolska kyrkan – alltså en icke statsbunden kyrka med hela världen som arena. Men det gör han ju inte. Han är tvärtom högsta hönset för ett nationsbundet samfund som, det garanterar jag, fortfarande har ett såpass stort medlemsantal just för att den bär namnet ”svenska kyrkan”. Merparten av Martin Modéus flock är ju trots allt medlemmar av födsel och ohejdad vana snarare än för att de faktiskt är engagerade kristna.

Skulle man plocka bort begreppet ”svenska” ur det officiella namnet och istället ta sig det icke-nationalistiska namnet ”evangelisk-lutherska kyrkan” skulle medlemsantalet sannolikt minska betydligt.

Det är man naturligtvis mycket väl medveten om från kyrkans sida. Därför fortsätter man också att rida på att man är ”svenska kyrkan”. Nationalism är alltså hur fint och bra som helst – när den används som ett verktyg för att säkerställa att kyrkan får behålla sin makt och sin särställning.

När vanligt folk har en nationalistisk syn på sitt land, och på sitt folk, är det däremot fult och fel och förkastligt.

Modéus tar också upp de första kristnas tydliga motstånd mot att underordna sin tro världsliga intressen:

”Vi ber för kejsaren, inte till kejsaren”, är den senare kristna traditionens sätt att sammanfatta detta.

Trots denna medvetenhet så finns det många tillfällen i både historien och nutiden när detta ändå sammanblandats. Resultatet har aldrig blivit bra.

Säger mannen som leder ett samfund som, sedan 1500-talet, varit ett med ”kejsaren” och som numera, efter det påstådda avskiljandet från staten, är en megafon för den politiska vänstern.

Är han verkligen så totalt insiktslös? Eller han bara så övertygad om sin egen godhet och förträfflighet att han inte ens kan se bjälken i sitt eget öga?

Svårt att säga. Jag lutar dock åt det sistnämnda.

Att Modéus springer den politiska vänsterns ärenden är dock solklart. Alla bibelcitat till trots handlar hans text enbart om politik. Valrörelsen har startat och människor som ser nationalismen som en del av det sunda samhällsbygget ska misstänkliggöras – i syfte att försöka påverka kyrkans medlemmar att rösta för kyrkans kejsare; de rödgröna partierna.

Bild: Uppsala domkyrka (Wikimedia commons, David Castor)