I sina gömmor kan man hitta intressanta saker. För tio år sedan, närmare bestämt den 30 november till 12 december 2015, hölls det största världsledarmötet någonsin i Paris, det så kallade COP21. Det handlade om koldioxidutsläppen. Det gällande Kyotoprotokollet höll på att krascha eller på annat sätt löpa ut så det behövdes en vitamininjektion för att hålla liv i den internationella klimatapparaten. Då skrev jag nedanstående krönika som förutsäger det som sedermera blev uppenbart, således att Parisavtalet var feltänkt och troligen dödsdömt från början.

Därmed vill jag anknyta till min gårdagskrönika där jag påpekade att syftet med samhälleligt betydelsefulla arrangemang ofta kan misstänkas vara helt andra än de uppgivna. Mitt favoritexempel är välfärdsstaten som anses vara till för de svaga och utsatta, kort sagt samhällets offer, men egentligen är en behaglig födkrok för den större grupp som har sin försörjning och sin samhälleliga ställning av att ingå i välfärdskomplexet, kort sagt alla vårdare och administratörer.

På liknande sätt tror jag att det ligger till med koldioxidfrågan. Det bygger, tror jag, inte på någon seriös oro för klimatet utan på ett starkt egenintresse hos legioner av nationella förhandlare och internationella klimatgråterskor, statsfinansierade miljöextremister, miljömyndighetstjänstemän samt härskaror av konfererande forskare och upprörda journalister.

Personligen är jag inte särskilt alarmerad av risken för global uppvärmning till följd av människans utsläpp av koldioxid. Jag säger inte att det inte finns någon risk. Men jag är liksom agnostiker i frågan.

Men om saken legat mig riktigt varmt om hjärtat hade jag, tvärtemot de entusiaster som uttalat sig så exalterat efter det att klimatavtalet ingåtts, varit alldeles sjuk av ångest. 

Enligt Svenska Dagbladet säger vice statsminister Åsa Romson att avtalet är ”en milstolpe för världen”. Ban Ki-moon menar att det är ”en triumf för mänskligheten”.

Jag undrar om någon av dessa makthavare läst avtalstexten. Om de struntat i det kan jag mycket väl förstå dem, för det är knölig FN-byråkratiska. (Här är Artikel 7, paragraf 5, som enligt lix.se har läsbarhetsindex 111, vilket betyder ”mycket svår byråkratsvenska”: ”Parterna erkänner att anpassningsåtgärder bör följa ett nationsdrivet, genuskänsligt, deltagarorienterat och helt igenom transparent angreppssätt som uppmärksammar utsatta grupper, samhällen och ekosystem och dessutom baseras på och inspireras av bästa tillgängliga vetenskap liksom, då det är lämpligt, av traditionell kunskap, kunskap hos ursprungsbefolkningar och lokala kunskapssystem i avsikt att integrera anpassningen i relevanta socioekonomiska och miljöorienterad politik tillika sådana åtgärder där så är lämpligt”.)

Det gäller att komma ihåg de internationella överenskommelsernas historia. År 1997 undertecknades Kyoto-avtalet av i huvudsak EU-länderna och Japan. Det var ett bindande avtal som föreskrev för parterna att göra ungefär det som de ändå tänkt göra. Sedan dess har det internationella klimatförhandlingsindustriella komplexet försökt få ihop ett nytt lagligt bindande avtal med fler avtalsparter. Dessa försök avslutades med katastrofen i Köpenhamn år 2009 då klimatmötet COP15 misslyckades med att få ihop något som länderna kände sig tvungna att följa. Sedan dess har man släppt tanken på bindande avtal.

Parisavtalet är därför inte bindande. I stort sett går det ut på att varje land gör som det tycker och rapporterar sina ambitioner och sina resultat till FN som tackar och arkiverar. Det finns inga möjligheter att utöva annat än moraliska påtryckningar om ens det.

Det finns ett slags föreställning i branschen att temperaturhöjningen i världen inte får bli mer än två grader i förhållande till temperaturen före industrialiseringen för att inte miljön ska bli okontrollerbar (vad nu det betyder). Folk som begriper sig på sådana här saker menar emellertid att den miljöpolitik som de över 190 länderna presenterade i Paris – var och en för sig – endast motsvarar hälften av de utsläppsminskningar som behövs för att tvågradersmålet ska kunna uppnås.

Sammanfattningsvis ser det inte så lovande ut. Det finns, vad jag kan förstå, inte en chans att få ned utsläppen till den nivå som många anser nödvändig (om dessa har rätt och om relationerna mellan koldioxid och temperaturhöjning faktiskt är de antagna och om det är bra eller dåligt med höjd temperatur är saker som jag inte tar ställning till här och nu).

Nu kommer det mest spännande av allt. Vad gör dessa internationella toppfigurer och nationella ledare i Paris när de inser att allt hopp är förgäves? Jo, de utfärdar ett ännu djärvare och ännu mer ouppnåeligt mål! Enligt andra artikelns första paragraf ska de nämligen ”göra ansträngningar att begränsa temperaturökningen till 1,5 grader”.

Jösses. Finansministern erkänner att målet för årets BNP-utveckling på 2,5 procent inte kommer att nås, så han höjer målet till 4,0 procent. Jag inser att jag inte hinner göra det där jobbet jag lovade till klockan sju, så jag lovar att göra det till klockan halv sju.

Jag kan inte förstå annat än att dessa ledare är solochvårare. Vi måste ständigt vara på vår vakt emot de falska och bedrägliga locktonerna från sådana lurendrejare.

Varför miljörörelsen inte är topp tunnor kan jag inte förstå. Kan den inte se att sådana som Romson, som inte förklarar sådana här enkla grejor som jag beskrivit, bara försöker slå blå dunster i ögonen på sina trogna? Fast vad vet jag, Romson kanske inte fattar vad miljömötet handlade om utan bara tyckte det var kul att resa till Paris.