När man funderar över samhällenas konstruktion tornar svåra tolkningsproblem upp sig. Man frågar sig varför saker och ting är organiserade som de är. Till exempel diskuterade jag nyligen med en vän om pyramiderna i det hieroglyfiska Egypten byggdes för att tillfredsställa religiösa böjelser hos ett folk av bönder och stenarbetare eller om syftet var att ge legitimitet åt en härskande klass av präster. Igår pratade jag med min son om huruvida den svenska ungdomens tydligen tilltagande psykproblem beror på att de i sociala media hela tiden konfronteras med världsstjärnor och därför känner sig otillräckliga eller om ungdomarnas ångest i stället har att göra med att vi har utbildat för många barnpsykiatriker som uppmuntrar barns dåliga mående för att få fler offentligt finansierade terapiuppdrag.

Svaret är i allmänhet inte självklart. Det finns alltid mer eller mindre övertygande alternativa berättelser. Byggde kung Karl XI upp den karolinska armén för att han fått pengar över genom reduktionen av adelns rikedomar eller för att Sverige hade fiender överallt, särskilt dansken, och behövde rusta för sitt försvar eller berodde det på att han gjorde sig till en sträng men uppskattad landsfader genom att ge sina indelta soldater var sitt soldattorp?

Om man ska lita till den etablerade samhällsförståelsen finns det i vår tid i alla fall en otvivelaktigt nästan enig uppfattning om ett existerande samhällsförhållande, nämligen välfärdsstaten. Den finns. Den är orubbligt god. Den har inrättats för att skapa jämlikhet, värdighet och goda sociala förhållanden för alla människor men särskilt för sina klienter och skyddsobjekt.

Själv har jag ägnat några decennier åt att försöka utveckla och lansera en annan syn på välfärdsstaten. Visst har den ägnat sig åt plåstra om och försörja åtskilliga eftersatta människor, men detta har, enligt min teori, långt ifrån varit dess viktigaste funktion. Betydligt mer betydelsefulla har varit två andra förhållanden, det första att systemet legitimerar våra makthavande politikers styre – ”Ser du inte att vi bygger en humanitär stormakt som har folket stöd för att vi alltid väljer det goda?” – och det andra att välfärdsstaten är en stabil försörjningsinrättning för miljoner statligt och kommunalt anställda, i huvudsak kvinnor, inom vård, skola, omsorg med tillhörande myndigheter och förvaltningar. Enligt mina osäkra beräkningar har välfärdsstaten mer att erbjuda sina funktionärer än sina klienter. Funktionärerna är troligen fler än klienterna och har sannolikt en tryggare ställning vilket framför allt märks i nedskärningstider.

Med tiden har jag funnit att mitt perspektiv blivit alltmer respekterat. Det beror nog inte så mycket på mitt ivriga tjatande som på att sanningen uppenbarar sig allt tydligare med tiden och då upptäcks av allt fler medborgare.

Problemet med välfärdsstaten, som för övrigt vuxit sedan 1930-talet med nästan samma kraft i övriga västeuropeiska länder, är att dess tillväxt inte kan kontrolleras. De politiker som i teorin härskar över den har inte styrka nog att domptera den. Om de försöker så skjuter de sig i foten eftersom välfärdsstaten är själva skälet till deras position, den gren de sitter på.

I egenskap av anslagsfinansierad byråkrati är välfärdsstaten omsättningsmaximerande vilket betyder att dess budgetar ständigt växer. Inga politiker rår på detta problem. (Minns hur DOGE misslyckades med att skära i de offentliga kostnaderna och fick läggas ned i förtid.)

Utgifterna den offentliga välfärden i de västeuropeiska länderna ligger nu mellan 25 och 30 procent av respektive lands BNP. (Högsta slutnoteringen i bilden är 30 procent för Frankrike). Det är troligen inte hållbart med tanke på att befolkningarna utvecklas ogynnsamt, att det ska satsas stort på de nationella försvaren och att konkurrentländerna inte satsar lika intensivt på att bygga välfärdsstater. USA ligger tio procentenheter lägre än Västeuropa. De flesta välfärdsländer tvingas låna avsevärda belopp för att finansiera sina välfärdssystem.

Det hela förvärras ytterligare av att det inte finns några politiska rörelser som vill sanera de trötta västeuropeiska ekonomierna. Den nya höger som växer fram, till exempel SD i Sverige och AfD i Tyskland, är för det mesta välfärdskramare, ett slags traditionella socialdemokrater minus flyktingar och andra immigranter.