Igår, den nittonde december, skrev jag en krönika om hur vår tid har svårt att hitta bra straff för ungdomsbrottslingar, ofta med invandrarbakgrund, eftersom den enda lösning vårt samhälle kan komma på, nämligen fängelse, inte är socialt acceptabel när det gäller trettonåriga gängmördare. Bristen på acceptabla straff gör att vi i stället satsar på garanterat verkningslösa remedier såsom fler fritidsgårdar.

Jag skrev vidare att problemet åtminstone delvis har sin grund i importerade klankulturer som sätter familjen före staten. Jag påpekade att konflikten mellan staten (och kyrkan) och klansamhället har flertusenåriga rötter och att Västeuropa för tusen år sedan bekämpade klanerna med hjälp av stränga förbud mot kusingifte (eftersom klanen är det samhälleliga resultatet av att besläktade människor underkastar sig släktens överhöghet och styrs av dess heder och därmed blir svårare för staten och kyrkan att kontrollera).

Döm om min förvåning när jag i morgontidningen läser att den svenska regeringen samma dag presenterat ett tjockt lagförslag om hårda förbud mot kusinäktenskap. I sin jakt efter lämpliga medel mot ett allvarligt men relativt nyligen uppkommet samhällsproblem har regeringen alltså inte hittat annat än en tusenårig lösning. (Det är ingen kritik. Jag har själv inget bättre att komma med.)

Det finns tre genom tiderna allmänt anförda skäl mot äktenskap mellan kusiner och andra nära släktingar. Det vanligaste, som vi nog alla sedan barndomen fått lära oss, är att barn till nära släktingar blir mentalt defekta. Denna risk, om den nu finns, bekymrar inte tidöregeringen: ”Den medicinska riskökning som ett släktskap som kusiner medför kan alltså sägas ge stöd för att kusinäktenskap inte bör tillåtas, men är inte i sig tillräcklig för att motivera ett förbud mot äktenskapsformen.”

Risk nummer två är den som man skulle vänta sig att en modern, politiskt korrekt regering skulle sätta på pallplats, nämligen den åtminstone halvt feministiska uppfattningen att kusinäktenskap leder till kvinnoförtryck. Det spelar ingen roll att en del kvinnor trivs med klankulturens arrangerade äktenskap. Regeringen anser ”att ytterligare åtgärder behöver vidtas för att motverka hedersrelaterat förtryck och andra påtryckningar vid ingående av äktenskap. I detta sammanhang är äktenskap mellan kusiner särskilt problematiska.”

Risk nummer tre är en som jag inte hade väntat att politikerväldet skulle framföra med sådant eftertryck, nämligen just att vi här rör oss med en artfrämmande, invasiv (mina adjektiv) samhällsordning, nämligen klankulturen. Detta är en större förändring i svenskt politiskt tänkande än regeringen kanske vill erkänna eftersom det är en hundraåttiogradig omvändelse från den etablerade statliga svenska uppfattningen. Enligt prop. 1975:26 ”bör invandrarna och minoriteterna ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”. Nu ska de ursprungliga kulturella sederna inte längre uppmuntras.

På den här punkten, gissar jag, är det inte regeringens egen instinktiva politiska korrekthet som bestämt dess ställningstagande, utan i stället uppfattningen hos de myndigheter som står i första linjen mot brottsligheten: ”Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten har till utredaren dessutom fört fram att kusinäktenskap är vanligt förekommande i brottsutredningar med koppling till hedersrelaterat förtryck i olika avseenden och att det i dessa fall ofta handlar om äktenskap som är ingångna till följd av tvång eller ofrivillighet i någon form, att det inom släktbaserade kriminella nätverk ofta råder starka hedersnormer och att hederstrukturer i sig utgör en viktig förutsättning för nätverkens möjligheter att skapa och upprätthålla varaktiga kriminella strukturer. I detta utgör kusinäktenskap en betydande faktor för att upprätthålla och utöka nätverkens makt och kontroll.”

Jag önskar att vi slutar använda slappa och oklara begrepp som ”nätverk” när vi egentligen avser, fast vi kanske inte vet om det, den historiskt välkända företeelsen ”klan”. Har inte vi, i varje fall svenska män, i vår ungdom läst oändliga serietidningar och äventyrsböcker som handlat om strider med olika ”stammar”, vilket betyder ”klaner” (eller möjligen ”grupperingar av klaner”) i Amerika och Afrika? Västerlandet har på goda grunder motarbetat klanernas makt i mer än tusen år och troligen därav kunnat åstadkomma sina oöverträffade ekonomiska och sociala världsunika framgångar. Kanske finns en chans att denna insikt i någon mån börjat tränga in i skallarna till och med hos en svensk regering. Måtte politikerväldet ta ytterligare några steg i den riktningen.

(Jo, jag vet att kampen mot stammar och klaner ibland gick till så att de folkmördades av våra vita anfäder. Vi har under de senaste decennierna försökt kompensera de drabbade klanernas och stammarnas nu levande medlemmar med pengar. Statsfinansierade medlemmar kallas urfolk.)