Så fort ett nytt mord begås, särskilt om ungdomar från utanförskapsområden (vilket är en omskrivning för ”med invandrarbakgrund”) är inblandade, så ropar en kör av socionomer och andra socialarbetare efter fler och tidigare insatser, mer samarbete med sådana som brandkåren, skolan och Sos och framför allt mer pengar.

Sådana reaktioner minns man sedan decennier tillbaka. Det anmärkningsvärda är inte att de hela tiden upprepas, utan att de aldrig tycks fungera. Jag kan tänka mig två förklaringar till dessa ständigt upprepade misslyckanden. Den första är att syftet med den sociala verksamheten inte är att minska antalet mord utan i stället att bereda den offentligt anställda personalen hyggliga framtidsutsikter och att verksamheten således är mycket framgångsrik. Den andra förklaringen är att vårt samhälle inte kan föreställa sig någon annan lösning är fler socionomer och fler fritidsgårdar och att det alltså är fantasin snarare än ekonomin som sätter gränserna.

Jag träffade en person med insikt om de tankevanor som råder i utanförskapsområdena. Han sa att eftersom de boende oftast respekterar sin släkt mer än polisen så borde svenska staten även sätta brottslingars mormödrar, farbröder eller andra släktingar i fängelse. Svenska staten skulle också kunna utvisa unga brottslingars familjer. Han sa att det vore straff som skulle kännas. Det skulle skicka chockvågor av förebyggande förskrämning genom de berörda orterna. Så skulle det bli slut med skjutningar och sprängningar, förklarade han.

Själv har jag troligtvis hållbara dubier av samhällsfilosofisk karaktär.

Människan söker trygghet och har genom historien uppfunnit två metoder att åstadkomma detta. Den ursprungliga metoden var att slå sig samman med sina anförvanter och bilda en släktklan. En välorganiserad klan har avsevärd styrka. Den som tillhör en klan och känner sig kränkt av utomstående kan lätt sammankalla tjugo kusiner till sitt försvar. Hade en medlem av en klan blivit dödad av en medlem av en annan klan kunde rättvisa etableras genom att vilken medlem som helst av mördarklanen togs av daga. För ett år sedan blev mamman till en gängkriminell i Akalla mördad som ett led i konflikter mellan olika klanliknande samhällsgrupperingar.

När kyrkan och staten började utveckla institutionell stadga mot slutet av det första årtusendet av vår tidräkning kom båda att uppleva det etablerade klansamhället som en rival. Båda kämpade för en centraliserad, hierarkisk samhällsordning som inte tålde några självständiga klaner med mycket våldskapital. Shakespeares dramer illustrerar konflikten mellan en ursprunglig och en framväxande ordning. Gustav Vasa ansvarade för denna stora samhälleliga omvälvning i Sverige och bildade ett starkt centraliserat kungastyre av Guds nåde.

En av kyrkans och statens metoder att bekämpa klanerna var att strängt förbjuda kusinäktenskap. Genom att gifta sig med sina nära och kära knöts klanmedlemmarna tätare till varandra. Om unga människor i stället måste leta partners på långväga avstånd uppluckras klanens kanske uråldriga sammanhållning.

Thomas Hobbes skrift Leviathan från 1600-talets mitt är en idealbild över den nya ordning där en centraliserad stat har monopol på allt våld och människor därför kan leva i fred med varandra. Hobbes modell stod för ett i västerlandet vinnande koncept medan klansystemet endast kunde fortleva i länder som lever kvar i en mer medeltida kultur.

I och med invandringen har Sverige fått ett allt starkare och för svenska folket svårbegripligt inslag av klankultur. Vi får därmed också en vinglande och osäker debatt om just sådant som straffutmätning. Hur ska en fjortonårig gangster från Hjällbo bestraffas? Förslaget att våldsverkaren ska sys in och eventuellt utvisas tillsammans med sin släkt växer ur klantänkandet. Det är inte otänkbart att den sortens påföljder i ett klansamhälle skulle vara effektiva som avskräckande åtgärder. Det berättas att det kan bli lugnt i skolklasser med många muslimska barn om man sätter en muslimsk mormor längst bak i salen. I vår individualiserade kultur framstår klanstraff bara som grymma och ogenomtänkta.

Rättsliga påföljder som verkar genom att bestraffa högrankade anförvanter till brottslingen är inte kompatibla med vår kultur. Där ligger vårt problem. Det är den skyldige, och enbart denne, vi vill bestraffa. Men inte bestraffa hur som helst, ty vår kultur har under de senaste tvåhundra åren ålagt sig allt strängare inskränkningar i valet av bestraffning. Av respekt för de skyldigas mänskliga värdighet har endast allt mildare straff kunnat komma i fråga. Fjortonåringar kan inte sättas i fängelse om de så har mejat ned en hel turistrestaurang med lastbil.

Vår tid till sin förvirring upptäcker att den inte ens vid mord kan komma på några kännbara sanktioner mot exempelvis kriminella ungdomar. Vi har också tvingats inse att det inte hjälper med fler fritidsgårdar eller fler sammanträden med sociala myndigheter. Men vi fortsätter ändå med det eftersom inga effektiva motmedel tycks stå till buds.

En särskild komplikation är att representanter för brottsbenägna klaner inte nödvändigtvis betraktar en tids fängelsevistelse som en skam, utan i stället som något hedervärt och statushöjande, åtminstone i kollegornas ögon. Om man i stället kunde, vilket man förstås inte kan, uppfinna ett straff som bidrog till att den skyldige ådrog sig omvärldens förakt i stället för beundran så skulle samhället eventuellt vara på rätt väg. Det behövs något skändligt med avskräckande verkan.

Ansvarslöst nog kom jag att tänka på gamla tiders för våra dagar helt absurda stockstraff som ChatGPT så skickligt illustrerat i bilden ovan.