Idag är det Lucia – en av våra mest älskade traditioner. Idag ackompanjeras därför morgonkaffet av de underbara luciasångerna. För det spelar ingen roll hur gammal jag blir, jag upphör aldrig att beröras av Luciamorgonens magi.

Luciatraditionen fyller mig med värme, vemod och minnen. Barndomens luciamornar, när kvarterets ungar lussade för grannarna. Luciafirandet i skolan, när lysrören släcktes ner och klassrummen fylldes av julstämning och när det serverades risgrynsgröt med saftsås i matsalen. Luciakaffet hemma, med mammas hembakade pepparkakor och lussekatter.

Lucia är ett ljus mitt i den mörkaste vintertid, eller som det heter i den vackra sången Lucia, av Carl Bertil Agnestig och Johnny Johansson:

Så mörk är natten i midvintertid
Men se, då nalkas Lucia
Hon kommer, den goda, med ljuset hit
Hon kommer med hälsning om julefrid
Hon kommer med ljus i sin krona

Under de år jag gick i låg- och mellanstadiet var det skolkören som stod för lussandet. Som jag längtade efter att få gå med i den! I fjärde klass fick jag äntligen provsjunga för vår eminente körledare Holger Hallenberg (som också var dirigent i Karlskoga konsertförening under nära 30 år, från 1945 då föreningen bildades och fram till 1974) och ingen kunde vara gladare än jag när han välkomnade mig i kören.

På den tiden var det fortfarande bara en i tåget som fick vara Lucia och det var aldrig jag. Men det bekom mig inte och ärligt talat minns jag inte att någon var avundsjuk på den som skulle bära ljuskronan på huvudet. Det var så djupt rotat i traditionen att den flicka som var längst också skulle gå i spetsen för tåget. Däremot har jag inget minne av att Lucia alltid var blond men där kan jag minnas fel.

Vi sjöng alltid Arvid Roséns version av Luciasången, Natten går tunga fjät. Och den var, åtminstone på den tiden, vanligare än den som börjar med textraderna ”Sankta Lucia, ljusklara hägring” och som är skriven av Sigrid Elmblad. Man skulle kunna tro att Roséns text är den äldre av de båda men så är det inte, för Sigrid Elmblad skrev sin version 1924, fyra år före Roséns.

Varför Natten går tunga fjät blev den mer sjungna versionen är inte helt lätt att veta men jag skulle gissa att det beror på att den knyter an så starkt till den svenska vinternatten:

Natten går tunga fjät,
runt gård och stuva.
Kring jord, som sol’n förlät,
skuggorna ruva.
Då i vårt mörka hus,
stiger med tända ljus,
Sankta Lucia, Sankta Lucia.

Vilken svensk kan inte identifiera sig med en mörk natt ”runt gård och stuva”, liksom? Man ser verkligen det mörka vinterlandskapet framför sig när man hör texten.

Sigrid Elmblads text har mer direkt koppling till helgonet Lucia, vilket möjligen kan ha inverkat på textens popularitet på den tiden det begav sig. Numera hör man den dock allt oftare. Jag älskar båda versionerna men om jag måste välja så väljer jag den som inramade min barndom och gjorde Luciamorgonen till en av årets vackraste dagar.

Var du än befinner dig, och hur du än väljer att fira (eller inte fira) önskar jag dig en riktigt fin Luciadag.

Bild: Pixabay