I novellen ”Hunden som inte skällde” visar Sherlock Holmes sin oslagbara detektivhjärna. Stjärnhästen Silverbläsen försvann plötsligt före ett viktigt löp – det heter ”löp” i galopp men ”lopp” i trav; glöm inte det när du går på Jägersro nästa gång – och hästens tränare hittades mördad. Det underliga var att ingenting hörts. Inte ens vakthunden hade skällt. Helt obegripligt, kort sagt. Men Holmes förstod varför hunden hållit tyst. Hästtjuven och mördaren hade varit någon som hunden gillade, nämligen hans ägare. Så var det problemet löst.

Ett likartat mysterium råder nu i de politiska förbindelserna mellan USA och Europa. I förra veckan kom State Department med ett utspel som fick mig att kippa efter andan. USA sa åt sina europeiska ambassadörer samt ambassadörerna i några gamla samväldesländer såsom Australien och Kanada att inhämta information och rapportera till Washington om värdländernas invandringspolitik och dessutom att övertyga värdländerna om att skärpa sin attityd till migranter. I praktiken innebar detta att USA tog sig rätten att föreskriva för andra länder, exempelvis Sverige och det övriga Europa, hur vi skulle utforma vår invandringspolitik.

Många länder i världen, till exempel i Latinamerika, har av en eventuellt orättvis traditionell uppfattning länge betraktas som lydriken till USA. Personligen har jag varit skeptisk till den sortens i Latinamerika ganska vanliga antiamerikanism. Samtidigt har jag haft en känsla av att det legat en hel del i anklagelserna. Till exempel är det inte osannolikt att USA hjälpte till att fälla president Allende och sätta dit Pinochet. Jag var själv där med en svensk förhandlingsdelegation och åt lunch med Allende veckan innan han sköts. Så att ja, jag tror nog att USA lagt sig i andra länders inre angelägenheter.

Men USA:s inflytande i Sverige har aldrig, vad jag kunnat uppfatta, aldrig varit så burdust. Det har trots allt känts mer jämlikt. Jag har aldrig uppfattat att USA tvingat på Sverige något. (Däremot har USA välvilligt gett oss avsevärda fördelar. Till exempel har jag personligen fått ett antal stipendier till förnämliga amerikanska lärosäten.)

Men nu kommer alltså vad som ser ut som hårdföra amerikanska diktat avseende europeisk migrationspolitik. Huruvida USA har rätt eller fel i sakfrågan är inte vad det i huvudsak handlar om. Det handlar om att USA lanserar ett nytt härskartilltal.

Man, i varje fall jag, hade väntat sig att vänstern, som brukar vara en prinsessa på ärten när den tycker sig uppleva översittarfasoner från USA:s sida, vare sig dessa manér riktar sig mot oss eller mot vilka andra länder som helst, skulle ta väldigt illa upp och ösa all sin förnärmelse över USA:s fräcka tilltag. Men så har det inte blivit. I stället har det varit lugnt. Varken Svenska kyrkan eller Dagens Nyheters ledarsida har, vad jag kunnat upptäcka, avlämnat några giftiga kommentarer.

Det är precis som när hunden hos Sherlock Holmes inte skällde. Det måste finnas en förklaring och jag tror att den är samma hos oss som hos Conan Doyle. Hunden gillade den som genomförde den skändliga handlingen. Vi européer, särskilt vänstern, är inte alls främmande för att skärpa migrationspolitiken ungefär som USA nu begär av oss. Vi tycker att det är lite obehagligt eftersom vi måste backa på våra egna ord men om vi delvis kan skylla det på amerikanskt tvång så blir det lättare att följa våra alltmer allmänt omfattade invandringskritiska instinkter.

Jo visst har några europeiska politiker som känt sig särskilt trampade på tårna, förbundskansler Friedrich Merz till exempel, framfört högljudda protester. Men i övrigt har det varit lugnt. Länder som Italien, Ungern och Polen verkar närmast tacksamma för de amerikanska påtryckningarna. Det är som om USA öppnar möjligheterna att vi utan skam ska göra vad vi vill, nämligen minska invandringen, eftersom det nu kan skyllas på USA och vi får ett nytt skäl att klaga över amerikanskt tvång.