Att läsa antika grekiska filosofers funderingar om statsskicken och dessas inneboende karaktär och växlingar är både uppmuntrande och nedslående. (Jag bortser nu från det sannolika problem som ligger i att källorna består av flertusenåriga textfragment som måste pusslas ihop och tolkas av små grupper av experter som troligen inte ens är överens.) Det uppmuntrande är att man med lite fantasi känner igen sin egen tid och därför upplever sig förankrad i tillvaron med uråldriga rötter. Det nedslående är att de enkla observationer man själv gjort inte är så nydanande märkvärdiga som man inbillat sig utan i stället föråldrad filosofisk skåpmat.

De filosofer jag tänker på är förstås Platon och hans ungefär fyrtio år yngre kollega Aristoteles. (Jag vet inte hur pass porträttlikt de framstår på bilden. Vet du?) De måste ha träffats och stött och blött och kanske grälat om sina teorier. Aten var ingen stor stad. Båda hade samma kunskapsunderlag, nämligen några hundra års politiska skiften i uppemot tusen stadsstater kring östra Medelhavet. De använde samma bruttolista över tänkbara statsskick. Det fanns fem stycken: aristokratin, ett idealiskt statsskick där förnuftet härskade; den ärelystna timokratin, där begäret efter rikedom växer och klyftorna mellan fattiga och rika djupnar; oligarkin, där alla bara bryr sig om pengar och folket så småningom gör revolution mot de förmögna härskarna; demokratin, som satsar på frihet och jämlikhet och därför av Sokrates, Platons lärare, anses vara det ädlaste av alla statsskick. Det går dock under för att folk förlorar vettet av egoism och hagalenskap. Så landar samhället i tyranniet.

Platon föreställde sig att de olika statsskicken länkade i varandra enligt en förutbestämd tidsföljd och inre logik. Varje statsskick hade alltså sitt framtida öde inskrivet i fröet till sin egen uppkomst. Till exempel var de rika som bestämde i oligarkierna så egennyttigt snåla att de inte ville betala någon skatt utan hellre behöll sina pengar med påföljd att staten inte hade råd att bygga ett försvar. Den oligarkiska ordningen kunde därför inte hålla stånd mot de revolutionära rörelser som med våld mot herreskiktet införde demokratin.

Platons bidrag var således att presentera en teori om hur de olika tänkbara statsskicken genom sin inre logik följer på varandra. Rimligtvis menade han att när systemet degenererat hela vägen till tyranni så inträffade någon andlig väckelse som återintroducerade aristokratin så att den fastställda cykliska sekvensen av statsskick kunde påbörja ett nytt varv. Men det vet jag inte om han någonsin sagt.

En sak vi kan lära av Platon är att statsskicken är ombytliga och, gissar jag, rätt korta eftersom ett fullt varv nog inte tog så många hundra år. (Fast det är en gissning från min sida som jag grundar på mina studier av den svenska historien som visar på ganska täta epokskiften, till exempel från stormaktstid till karolinskt envälde och därefter till frihetstid.)

Aristoteles lägger till en finess som gör teorin mer omedelbart användbar. Han hävdar att alla statsskicken – aristokrati, timarki och så vidare – uppträdet i två olika former, dels en ren och bra form, dels en perverterad. Två av statsskicken är envälden där monarkin är den rena formen och tyranniet den perverterade. På liknande sätt indelar sig fåmansväldena i den rena formen som är aristokratin och den perverterade som är oligarkin och, slutligen, folkväldena som indelar sig i vad Aristoteles kallar politie, som den rena formen och demokrati som är den perverterade.

Det är dessa två senaste – politie respektive demokrati – som borde intressera oss eftersom det är i ett folkvälde vi lever. Vi kallar vårt statsskick för demokrati och tänker inte på Aristoteles fina poäng att vårt system enligt honom har två uppenbarelseformer, det goda politie och den förvridna demokratin. Vi klappar oss på axeln för att vi lever i ett folkvälde som vi kallar demokrati utan att betänka att alla folkvälden enligt Aristoteles inte behöver vara bra. Allt bestäms av den anda i vilken makten utövas.

Aristoteles bärande distinktion är att statsskicken uppträder i sin rena form när de strävar efter alla medborgares gemensamma goda. Men ett sådant system förvanskas lätt, utan nödvändigtvis att man därvid också ändrar lagar och institutioner, genom att makthavarna börjar gynna sina egna intressen. På ytan syns ingenting, men i grunden har allt vänts uppochned eftersom syftet med maktutövningen har kastats över ända.

På modernt språk kan man säga att Aristoteles rena ordningar är sådana vi bedömer som legitima, det vill säga stöttade av en positivt inställd folkvilja oavsett vilka partier folk råkar rösta på, medan de perverterade är sådana som saknar eller brister i legitimitet.   

Vårt svenska statsskick inleddes med den allmänna rösträttens införande år 1921. Även om det fanns medborgare som inte sympatiserade med det nya systemet var det legitimt i bemärkelsen allmänt gillat. Folk kunde   protestera mot enskilda lagar men inte mot ordningen som sådan. Min tolkning av den svenska situationen är emellertid att den numera hundraåriga legitimitet som vårt system åtnjutit inte har blivit mindre demokratisk – rösträtten finns ju kvar – men definitivt alltmer undergrävd. Folk drar sig inte längre för att framföra synpunkter på politiken och politikerna som de aldrig undsluppit sig för några årtionden sedan.

Aristoteles ger oss en begreppsapparat som gör det begripligt för oss att vi inte gillar läget fastän vi har rösträtt. Medborgarna i allmänhet tror inte längre att de valda härskarna har folkets bästa som huvudsakligt mål.