Skolan fungerar – inte tack vare de givna förutsättningarna, utan trots de givna förutsättningarna – TACK VARE LÄRARNA! Den som eventuellt satte kaffet i vrångstrupen rekommenderas att fortsätta läsningen sedan kaffet svalts ner.

Patrik spetsar till det och beskriver bra lärare som ”gudomligt inspirerade artister” som ”tillhör ett kall av utövande konstnärer”. Men, spetsar han verkligen det?

I fackets tidning finns en mycket läsvärd artikel om Riksrevisionens kritik av den svenska skolan. Patrik är dock kritisk till Riksrevisionens förslag till lösning, eftersom den i själva verket innebär mer av själva problemet! Nämligen mer centralstyrning av lärarna.

Inom skolvärlden krävs förstås styrdokument. Men inom ramen för dessa skall lärarna ha ”konstnärlig frihet”.

Blir lärarna hjälpta av Skolverket?

I det tidigare styrdokumentet, LPO 94, fanns uppnåendemål och strävansmål. Uppnåendemålen handlade om elevens ämneskunskaper, strävansmålen om elevens utveckling som människa. Från Skolverket utgick påbudet att varje enskild lärare själv skulle formulera sina underlag inför utvecklingssamtalen. Någon hjälp med struktur gavs inte!

Slöjdlärarna på min skola gjorde en matris som utgick från uppnåendemålen. En lärarutbildare från Stockholm, som utsetts av Skolverkets att implementera läroplanen, blev imponerad. Hon sade något i stil med: ”Äntligen några lärare som förstått det hela!”

Inte länge därefter såg vi en videokonferens från Skolverket. Det visade sig att utvecklingssamtalen inte skulle utgå från uppnåendemålen, utan från strävansmålen.

Så småningom – när LGR 11 redan var på gång och LPO 94 på väg ut – kom plötsligt förslag från Skolverket på matriser inför utvecklingssamtal. ”Man skall inte behöva uppfinna hjulet gång på gång”, hade nu blivit Skolverkets åsikt. Det var redan lärarnas åsikt sedan länge.

Att man sent omsider kom med direktiv om dokumentationen – som skulle utgå från strävansmålen – var enligt Skolverket inget problem eftersom det skulle fungera även för LGR 11.

När LGR 11 kom innehöll den inga strävansmål!

Under några år jobbade en lärarutbildare – som ville prova på jobbet ”i verkligheten” – på min skola. En studiedag inledde han med att berätta hur Skolverket jobbar på att komma ”innanför pannbenet” på lärarna. Det görs bland annat genom alla planer och dokument som produceras på dessa studiedagar och vid andra tillfällen.

Var Skolverkets senkomna direktiv om utformningen av underlag inför utvecklingssamtal ett exempel på detta? Sjösätter Skolverket helt enkelt nya planer och förordningar – utan att först ha gjort klart för sig hur de skall omsättas i praktiken – och låter sedan de redan överbelastade lärarna göra jobbet åt sig, för att så småningom komma med mer detaljerade direktiv?

En annan studiedag nämnde mellanstadierektorn att hon egentligen borde göra en ”baklängesbudget”, men konstaterade i samma andetag: ”Det går inte, det skulle leda till så stora klasser”!

Vad hon i klartext sade var att hon inte tillsatte så många vuxna som krävdes för att uppfylla skollagens krav på stöd till de elever som hade särskilda behov.

Inte långt därefter fanns en artikel i fackets tidning om en rektor som gjorde sådana ”baklängesbudgetar”, och därför alltid överskred budgeten. Men ”vad kan de göra”, undrade han. Han följde ju lagen, och det kunde han inte avskedas för. Rektorns föredömliga inställning var att även om han trots allt skulle avskedas, så var han den som kunde gå med huvudet högt!

Vad skulle hända om Sveriges alla rektorer tänkte och agerade likadant?

Slår en lärare näven i bordet och påvisar att det inte finns förutsättningar att klara jobbet, så drar rektorn lätt undan mattan genom att påpeka att kollegorna minsann inte klagar, underförstått: ”Du är en gnällspik. Dina kollegor klarar ju jobbet under samma förutsättningar.”

I själva verket kanske kollegorna till och med har ännu sämre förutsättningar, men lider i det tysta.

På samma sätt dras mattan undan för den enskilde rektor som klagar hos sina överordnade, och sakligt och grundligt påvisar att man inte getts förutsättningar att klara verksamheten enligt alla lagar och förordningar.

Det här är en akilleshäl inom skolvärlden! Om inte lärarna och/eller rektorerna agerar i samlad tropp så spelas de ut mot varandra och framställs som mindre bra lärare och/eller rektorer. Därför är de verkliga förhållandena många gånger underrapporterade, vilket leder till att allmänhetens klagomål drabbar fel nivå, alltså skolans personal i stället för skolans ansvariga politiker. Det finns förstås dåligt fungerande rektorer och lärare, men desto fler som är duktiga och hängivna sina jobb.

Min erfarenhet är att låg- och mellanstadielärarna många gånger trollar med knäna och får sina klasser och lektioner att fungera, trots förutsättningarna. Till exempel kom en av lärarna en halvtimme tidigare till jobbet varje dag för en elevs skull, som behövde vara på plats och känna in sig innan de övriga klasskompisarna kom.

Högstadielärarna då? Självklart fungerar även de bra! Men till skillnad från låg- och mellanstadielärare har de inte samma elever hela tiden och kan alltså få vila från stökiga klasser när de har mer välfungerande klasser.

Vad det gäller rektorer befinner de sig i en icke avundsvärd mellanchefsnivå. Även om många gör ett bra jobb, så väljer de flesta att vara mer lojala uppåt än med den verksamhet de är satta att leda och – om så behövs – försvara. Det är inte minst märkbart när lärare blir rektorer på skolan de jobbar på.

En fras som hörs till leda i snart sagt alla sammanhang är: ”Vi måste se över våra rutiner”.

Skolvärldens motsvarighet är: ”Vi måste kompetensutveckla lärarna”. Det är universallösningen på skolans alla problem, oavsett var problemet i själva verket ligger.

Hur uppmuntrande är det för lärarna – som ofta sträcker sig långt utöver vad som är rimligt – att år efter år höra detta mantra?

Det kanske inte är lärarna som behöver kompetensutvecklas, utan de ansvariga, som beslutar över skolans ramar och förutsättningar? Den kompetensutvecklingen är lärarna kompetenta nog att ge!

Min slutsats är alltså att skolan fungerar – inte tack vare de givna förutsättningarna, utan trots de givna förutsättningarna – TACK VARE LÄRARNA!
–
Min bakgrund är som gitarrlärare inom kommunala musikskolan, 1985–2002, och därefter som klassmusiklärare inom grundskolan till och med 2013.

BILD: Robin Williams i rollen som engelskalärare i filmen Dead Poets Society (1989).

Bo Fjällström, numera pensionär.