Idag är det första advent. Det spelar ingen roll hur gammal jag blir – jag blir alltid lika varm inombords när vi går in i adventstiden. När jag tänder det första ljuset känner jag inte bara glädjen inför den kommande julen utan också samhörighet med de generationer som kom före.

I vår familj var den första adventssöndagen alltid speciell, inte minst för att det också var den dagen stadens butiker avtäckte julskyltningen. Det var något väldigt speciellt med att promenera ner på stan med mamma och pappa och titta på allt det glittrande vackra. I Folkets Hus var stora salen öppen och där bjöds det på kaffe, saft och pepparkakor och alla barn fick en stor, vacker julgranskaramell med sig.

Hade man lite tur så var det dessutom lite snö på marken. Men det var, som jag minns det, ganska sällan. Och pappa, han var mycket nöjd med det gröna adventsvädret.

”Så här var det alltid på advent när jag var barn” sa han belåtet och berättade om sin barndoms gröna jular på 30-talet.

När vi väl kom hem igen tändes det första ljuset i den adventsljusstake som min morfar gjort till mamma någon gång på 40-talet; en vacker björkstubbe, prydd med röda band och vita antikljus. Under veckan innan hade mamma (ibland med min tveksamma hjälp…) bakat till adventskaffet och nu kokade hon starkt kaffe och dukade fram godsakerna på Perstorpsbordet i köket. Inget överdåd – det var det aldrig i vårt hem – men ändå (eller just därför) minns jag det där adventskaffet som så väldigt gott och lyxigt.

Sedan satt vi där runt bordet, hela familjen, och njöt av kaffestunden medan vi pratade om allt mellan himmel och jord och bara myste. Och det är något jag burit med mig genom hela livet och som väcks till liv varje år just denna den första söndagen i advent.

Bild: Tindra kristall, den så kallade ”proletärstjärnan”. Vill du veta mer om denna klassiker, klicka här. (skribentens foto)