Tänk dig att du vore en resenär från yttre rymden som gjorde ett kort stopp på Jorden för att äta en sjötungsfilé på Wedholms i Stockholm, som efter vad du hört håller interplanetär kvalitet. Då skulle du nog vilja ha en kort sammanfattning av de senaste hundra årens svenska historia att läsa medan du väntar på fisken.

För nästan precis hundra år sedan, i samband med att alla svenska medborgare, således även kvinnorna, fick rösträtt, inträffade två snabba politiska maktskiften som svenskarna än idag inte verkar ha begripit.

Före 1921 var kapitalister och stora jordägare Sveriges makthavare, precis som socialdemokraterna efter inspiration av Karl Marx förkunnade. Om denna maktutövning kan två saker behöva framhållas: för det första att kapitalisterna och jordägarna själva satte sig i de beslutande positionerna, i riksdagen till exempel, och för det andra att de därigenom kunde hålla skatterna nere; skattetrycket översteg aldrig tio procent så länge kapitalistklassen fick styra landet.

Vid valet år 1921 fick alla rösta. Det blev revolutionärt – emellertid utan vapen och våld – ty beslutspositionerna intogs nu av mindre bemedlat folk som inte aktade för rov att med kraft höja skatterna eftersom dessa i högre grad skulle betalas av de detroniserade. Den högsta marginalskatten höjdes på några årtionden från femton till sjuttio procent. Här kan man tala om maktskifte. Nu byggdes inte längre några privata bostadsslott i Stockholm. (Bilden visar Hallwylska palatset från sekelskiftet).

Men samtidigt inleddes ett annat maktskifte som svenskarna inte pratar om och som är ännu mer omvälvande än det som inträffade genom det demokratiska folkinflytandet. Makten hade gått från de få till de många och började nu i stället att lämna de många och koncentreras hos de få. Det berodde på en till synes obetydlig detalj som ligger inbyggd i demokratin och som enligt Sokrates, som observerat denna utveckling i Aten, leder till demokratins undergång.

När kapitalisterna härskade satt de själva eller deras kusiner i Riksdagen. De var inte så många. Men en liknande ordning var otänkbar när folket tagit makten eftersom massorna inte fick plats i Riksdagen och dessutom måste gå till jobbet på dagarna. Lösningen blev att folket tillsatte ombud.

Att ombudsmannastyre är något annat än folkstyre vill man helst inte prata om eftersom det skulle kunna tolkas som en inneboende defekt hos det demokratiska systemet hos vilket vi inte vill erkänna några defekter. Men så är det. Ombuden, i de här fallet riksdagsledamöterna, tar gradvis makten över dem som i teorin ska vara deras principaler, alltså folket. Den som först upptäckte denna sociologiska grundlag var tysken Robert Michels som vid seklets början upptäckte företeelsen efter studier av det tyska socialdemokratiska partiet, där funktionärerna ganska snart tog makten över medlemmarna. Michels kallade detta för oligarkins järnlag.

Så blev det oundvikligen även i Sverige. Lite i taget tappade medborgarna intresset för politikens hantverk. De gick ur partierna och struntade i partimötena. Politiken blev helt och hållet något för proffsen som med tiden blev Sveriges härskande klass. (Observera att de tillsammans i alla valda politiska församlingar enligt Sveriges Kommuner och Regioner bara omfattar uppemot 40 000 personer, en halv procent av antalet röstberättigade. Ett så extremt fåtalsvälde hade Sverige nog sällan haft.)

Detta nya politikervälde tog några decennier på sig att bli varmt i kläderna. Men i början av sjuttiotalet kunde järnet smidas. Partierna enades om att skriva en ny grundlag som var specialdesignad för den nya klassens maktutövning. År 1974 presenterades den nya regeringsformen. I samma veva passade politikerväldet på att bestämma att staten skulle försörja politiker och partier för att dessa skulle slippa besväret att förmå ett minskande antal motvilliga medlemmar att betala sina partiavgifter. Den nya regeringsformen blev politikerväldets kröningsdokument.

I första kapitlets andra paragraf formulerades makthavarnas huvuduppgift:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Detta betydde i sin förlängning att Sverige skulle förvandlas till en allsmäktig välfärdsstat. Vi kan numera se hur detta nya samhälle vuxit fram och konstruerats. Det finns fyra distinkta sociala komponenter med olika huvuduppgifter.

Högst upp finns den härskande halva procenten av befolkningen. Dess uppgift är att skänka legitimitet åt den nya samhällsordningen. Den ska, helst kostnadsfritt för mottagarna, göra goda saker för medborgarna i syfte att dessa ska ge politikerna sitt stöd. Sverige ska bli ”en humanitär stormakt”. Så blir samhällsordningen stabil. Välfärden utgår dels i kontanter, till exempel som hyresbidrag, dels i form av tjänster, till exempel utbildning och psykvård.

Enligt principen att makthavare alltid vill ha mer makt strävar politikerväldet efter att utöka sitt eget inflytande. Det kan ske genom utökning av antalet klienter, exempelvis genom import av arbetslösa vårdbehövande och inrättadet av nya vårdkategorier såsom könsbytare, samt genom expansion av det statliga välfärdsengagemanget in på nya arenor som kräver långtgående offentliga insatser, till exempel den totala klimatanpassningen.

Stora offentliga insatser omfattande personal och myndigheter krävs för att administrera den offentliga välfärdsapparaten. De kanske två miljoner människorna som där får sin utkomst tillhör naturligvis, liksom klientgruppen och politikerväldet självt, systemets starkaste försvarare.

Tillsammans bildar dessa tre grupper det välfärdsindustriella komplexet. Komplexet tjänar emellertid inga pengar och måste därför försörjas av utomstående inkomsttagare. Det sker genom beskattning, där Sverige är ett av de länder i världen där det offentliga tar störst andel av bruttonationalprodukten. Visserligen betalar löntagare inom komplexet också skatt, men eftersom dessas inkomster består av skatter som andra betalat är de inte nettoskattebetalare utan nettoskatteförsörjda.

Såklart att det existerande partisystemet, som reflekterar kapitalisternas och storjordägarnas samhälle genom indelningen i ”det socialistiska blocket” och ”det borgerliga blocket”, omtöcknat famlar sig fram i en verklighet som ser helt annorlunda ut.