Det finns enligt min mening två motsatta teorier om hur idéer och uppfattningar skapas. Enligt den ena teorin, till vars anhängare jag själv räknar mig, uppstår och utvecklas synsätt i magen eller i några av de övriga kroppsdelarna enligt principen ”går det att äta?”, det vill säga ”är det bra eller dåligt för mig?”. Att bestämma sitt tänkande efter sådana enkla principer kräver ingen intelligens. Varenda hund har tillräcklig kompetens för ett på sådana grunder bestämma vad han ska tycka om föremål som han dagligen snokar upp.

Även människan jobbar med den metoden. Men människan gör ytterligare en kontroll. Hon skickar sina hypotetiska observationer till hjärnan för närmare undersökning. Hjärnan är en fantasilös revisor som aldrig hittar de feta bitarna men väl kan avgöra om en upphittad bit kan tolereras av lag och god ton.

Så tror alltså jag att det går till. Först instinkter, sedan vetenskap. De flesta människor tror emellertid på den motsatta teorin som är att kunskapen uppstår genom forskning och andra cerebrala aktiviteter. När forskningen exempelvis kommit fram till att insekter kan vara lämplig människoföda så blir det Livsmedelsverkets uppgift att fastställa hur olika slags insektsråvara ska märkas i butiksledet.

För etthundrafemtio år sedan inledde socialismen ett under lång tid framgångsrikt fälttåg över världen. Miljontals representanter för arbetarklassen och andra missgynnade samhällsskikt omvände sig hastigt och övertygat till den nya läran. Jag har undrat mycket över hur den processen gick till. Det kan inte ha varit så att de underprivilegierade, som enligt den kommunistiska läran personifierade en lycklig framtid för mänskligheten, plötsligt och mangrant började studera Das Kapital i fyra tjocka band och därvid blivit övertygade av arbetsvärdeläran att gå in i partiet och göra revolution. De reagerade snarare mer hundlikt och lät sina uppfattningar bestämmas av sinnesintrycken. När det kom en agitator och förklarade att arbetsgivarna, det vill säga kapitalisterna i bäverkrage och hög hatt, levde på pengar som de på grund av den orättvisa äganderätten stulit från proletärerna, då förstod proletärerna på tio sekunder hur sant agitatorn talade. Knappt något argument är så övertygande som att ens fienders pengar egentligen tillhör en själv. Denna sanning kände varje proletär varje dag på arbetsplatsen.

Och vad med känslans bekräftelse av hjärnans revisionskontroll? Det behövde proletären inte bekymra sig om eftersom han visste att Karl Marx hade utrett allt sånt i tjocka böcker.

Av detta drar jag slutsatsen att det kan räcka med en slagkraftig tio sekunders ”elevator pitch” för att sätta världen i brand. Greta Thunberg är ett exempel. Vem som helst kan, som Greta, utan några förkunskaper, bara genom att känna efter, inse att världen kommer att gå under när koldioxidhalten i atmosfären ökar. Och tror man inte på det kan man fråga IPCC och dess tiotusentals vetenskapliga forskarhjärnor för att få hotet bekräftat.

Med detta vill jag säga att jag tror att det är känslorna som styr världens öden. Det förringar inte vetenskapens betydelse men det kan förenkla samhällsanalysen. Det är luktsinnet som gör det möjligt för hunden att sniffa sig fram i tillvaron och det är instinkterna snarare än forskningen som leder min väg. Om jag, exempelvis, ska försöka förstå vad som sker i Sverige duger det inte att gå till tidningar som Dagens Nyheter eller statstelevisionen eller till professorer i statskunskap. Därifrån kommer inget nytt och spännande, utan bara nytt ältande om partiernas relativa nådaställning hos väljarkåren. Men sådant spelar knappt någon roll eftersom partierna inte har någon ömsesidigt urskiljbar politik. Så jag får lita till att min hundnos mer tillförlitligt kan leda mig rätt. Ebba Busch är snyggt klädd och alltid fin i håret. Nooshi Dadgostar verkar vara en skrikig typ. Jimmie Åkesson stönar när han hör kollegorna debattera. Ulf Kristersson borde få axelvaddar av partiet. Vad miljöpartiets ledare heter – om det finns någon – har jag glömt. Simone Mohamsson skrev i sitt CV att hon tagit en masterexamen som hon aldrig fått. I kraft av utbildnings- och integrationsminister ska hon vara en förebild, inte minst för invandrare, i frågor om ärlighet.