Till vår trygghet har vi medborgare i Sverige Riksrevisionen. Vi medborgare är revisionens uppdragsgivare vilket framgår av att revisionen lyder under riksdagen som ju består av våra egna aktade ombud. Själv är jag särskilt tacksam att Riksrevisionen, enligt ChatGPT, i sin effektivitetsrevision särskilt analyserar om statens insatser fungerar och ger resultat. Sådan kontroll gör att vi medborgare kan sova lugnt trots allt ont och upphetsande tal om offentligt slöseri från diverse rabulister.

Nyligen har revisionen undersökt den svenska skolan. Sammanfattningsvis här har den:

granskat regeringens och skolmyndigheternas arbete med att främja en utbildning som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Granskningen visar att Skolinspektionen, Skolverket och Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) har haft arbetssätt som medför en risk för att kunskapsunderlag baseras på ofullständiga eller subjektiva sammanställningar av forskning.

Detta är värre än du kanske tror ty dessa brister kan ”i förlängningen påverka undervisningen i skolan och innebära att elever inte når de kunskapsresultat som annars hade varit möjliga”. Simsalabim får vi en myndighetscertifierad förklaring till skolans problem. De beror inte på invandringen, särskrivningarna, utanförskapsområdena, den överdrivna skärmtiden för barnen, den uteblivna träningen i handskrift eller bristande auktoritet och kompetens hos lärarkåren. I stället beror alla felen på skolmyndigheterna. Lärarna verkar enligt Riksrevisionen inte ha begripit något modernt och vetenskapligt sedan Platons dagar:

Våra iakttagelser visar att det är en utmaning för lärare att bedriva undervisning som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Lärare delar erfarenheter från sin undervisning med sina kollegor på ett informellt sätt som inte lever upp till kraven på beprövad erfarenhet. Lärare upplever att tiden inte räcker till för att ta del av forskning som rör deras undervisning, och att det är svårt att hitta fram till rätt källor och att ta ställning till deras tillförlitlighet.

Att undervisningsmetoderna är otillförlitliga har även jag noterat. För mer än trettio år sedan, när jag skulle införa skolpengssystemet i Vaxholms kommun, tog en del lärare illa vid sig eftersom de inte ville vara med om några förändringar. De gjorde konspiration mot mig och utmanade mig att ta han om några lektioner ”om jag nu hade så bra pedagogiska teorier”. Fnittrande väntade de sig därefter att barnen skulle göra mos av mig. Undervisningsprovet visade sig bestå av lektioner i skrivning av vilket jag bara hade de vagaste småskoleminnen. Jag skrev ”Far ror” på tavlan och frågade barnen om de hade några synpunkter på texten. En pigg gosse med ett vetenskapligt sinnelag som skulle ha tilltalat Riksrevisionen sa då att hemma hos honom var det inte alls far som rodde utan på sin höjd mor.

Det hela artade sig därmed utmärkt enligt min uppfattning eftersom lektionen såg ut att förvandlas från en trist läsövning till ett sociologiskt seminarium. ”Det kommer jag inte alls ihåg”, sa jag, ”jag fick tvärtom lära mig att mor är rar”. Men den sortens observationer var helt bortkastade på dessa barn. De tyckte att jag var knäpp. Jag insåg att jag nog inte skulle söka mig arbete som lärare och erkände detta för lärarkonspirationen som gemensamt log i mjugg. Men att pracka på dem nya pedagogiska teorier hade aldrig varit syftet med skolpengssystemet; att lärarna lyckades tubba mig att ge en lektion var bara för att sätta mig på plats.

Vad denna och andra erfarenheter från skolvärlden emellertid har lärt mig är att skolan inte kan fungera på det uppstyltade och förment nydanande och vetenskapliga sätt som Riksrevisionen skulle önska sig. Riksrevisionen tror att undervisning bör gå till på ett forskningsliknande och strikt reglerat och vetenskapligt granskat sätt:

Skolverket och SPSM har inte haft som rutin att utgå från vedertagna vetenskapliga metoder, som bygger på systematik och transparens, när de tar fram kunskapsunderlag. Detta medför en risk för att myndigheternas stöd baseras på ofullständiga kunskapsunderlag och subjektiva bedömningar. Riksrevisionen bedömer vidare att Skolinspektionen i utformningen av kvalitetskriterier för den planerade kvalitetsgranskningen inte har beaktat vetenskaplig grund med ett systematiskt tillvägagångssätt.

Min erfarenhet är emellertid inte att undervisning (eller ens forskning när den är som bäst) kan reduceras till ett antal regleringar. Bra lärare, av vilka det fortfarande finns ett antal kvar i Sverige, är i stället för byråkrater mer som gudomligt inspirerade artister. De tillhör ett kall av utövande konstnärer. Det kommer aldrig att bli någon ordning på vårt skolväsende om vi inte återskaparnas lärarkårens förlorade och självsäkra känsla av att tillhöra ett särskilt skrå.

Ett huvudskäl till skolans faktiska problem är att landets centrala myndigheter – Skolinspektionen, Skolverket och Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) – har inrättat ett byråkratiskt system för centralstyre där de själva, i stället för en besjälad kår av skolfolk i daglig direktkontakt med eleverna, har tagit makten över verksamheten.

Och nu menar alltså Riksrevisionen, som i verkligheten också består av centralbyråkrater, att skolbyråkratin måste förstärka sitt regelstyre. Det skulle troligen, i samarbete med Folkpartiet Liberalerna, ta livet av den sista, flämtande lågan av hopp inom svenskt skolväsende.