Det finns ett vemod hos svenskarna – de djupa granskogarnas, de snötäckta skogsbrynens, de blanka insjöarnas och den karga fjällvärldens vemod. Vi är ett mollstämt folk som ibland tenderar att bli tungsinta, men vi vandrar genom livet relativt fridsamt och vi gör inte mycket väsen av oss.

Trots det – eller kanske just på grund av det – har vi blivit kollektiv måltavla för allsköns kritik. Vi är rasister och främlingsfientliga, vi välkomnar inte människor så varmt som vi borde och vi är svåra att få kontakt med, brukar det heta. Men det är inte bara våra nedärvda egenskaper, vårt mollstämda vemod och vårt sätt att tänka efter före, som vi kritiseras för. Sen ganska många år tillbaka kritiseras vi dessutom för att vi är vita och kallar oss ”etniska svenskar”. Vi har ingen kultur, har vi fått veta, och det lilla avskrap av kultur vi möjligtvis har är inskränkt, kränkande och exkluderande.

Kritiken kommer inte från andra folk, åtminstone inte från början. Nej, den kommer inifrån – från medievärlden där fisförnäma journalister och kulturpersonligheter, som i decennier sett sig som uppfostrare av allmänheten, satt näsan i vädret och fnyst åt allt som vanligt folk uppskattar. Folkmusik, dansband, brunsås, pilsnerfilmer… Listan kan göras lång.

Sånt som den breda allmänheten däremot ser med viss misstänksamhet på, till exempel nya inslag i samhället i form av kulturer där kvinnor ses som lägre stående än män, har snabbt susat upp på journalistkårens tio-i-topplista över spännande, intressanta och färgstarka företeelser. Det är ”osvenskt” och allt som är ”osvenskt” betraktas per automatik som coolt och häftigt.

Politiker har hakat på, förstås. Arroganta, komplexfyllda stroppar som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, som i sin högfärd inbillat sig att de visat tolerans och öppenhet när de avfärdat svenska kultur som ”töntig” och påstått att Sverige präglades av ”barbari” ända tills vi började öppna gränserna. Och när de sagt sådant som, i de flesta länder utom just Sverige, skulle ha medfört omedelbart entledigande från alla politiska uppdrag har medierna hyllat dem.

Från journalistkåren och politikerväldet har svenskföraktet och svenskhatet spridit sig ut i samhället och gjort det möjligt för människor med annat ursprung att använda hur mycket nedsättande ord och uttryck som helst för oss utan att det blivit några konsekvenser. Hets mot folkgrupp är inte applicerbart på hetsen mot svenskar.

I det läge vi nu befinner oss är det egentligen märkligt att det fortfarande finns en enda liten gnutta kvar av vårt kulturarv. Men det gör det – och det sitter betydligt djupare än någon kulturjournalist eller mallig politikersnobb kan förstå.

Själv såg jag ett alldeles utmärkt exempel på det när jag såg Jan Johanssons Jazz på svenska tolkas av sönerna Jens och Anders Johansson häromkvällen. En fullsatt salong, en andäktig publik och applåder som aldrig ville tystna när de båda bröderna framförde de älskade folkvisorna på samma sätt som Jan Johansson och Georg Riedl en gång. Och det ser likadant ut överallt där de uppträder – i vissa städer har de till och med fått lägga in extra föreställningar för att efterfrågan är så stor.

Det säger något om vår kollektiva känsla för kulturarvet, och om hur rätt ute Jan Johansson var med sin hyllade Jazz på svenska – idag en del av vår kulturkanon. Och det är fantastiskt att tänka på, med tanke på hur många kulturjournalister i mediehusen som i decennier försökt få den svenska folkmusiken att framstå som meningslöst fiolgnissel.

Det finns fler exempel. Hembygdsrörelsen har till exempel aldrig varit så stor som nu – hembygdsföreningarna har fler medlemmar än någonsin förr sedan starten under första halvan av förra århundradet. Svensk husmanskost är större än någonsin, inte bara i Sverige utan även utomlands. De massmediala försöken att få hembygdsföreningarna att framstå som hopplöst dammiga, eller den svenska husmanskosten som intetsägande och tråkig har fått motsatt effekt.

Vi är, som sagt, ett mollstämt folk. Och vi tar tid på oss. Vi är eftertänksamma och toleranta – i så hög grad att det ibland varit till skada för oss, särskilt när de sammansmälta statsmakterna hunsar oss. Men jag ger inte upp om svenskarnas förmåga till återhämtning och återtagande av tolkningsföreträdet. I min vardag möter jag dagligen människor vars tankar och ord illustrerar hur journalistkårens, kulturpersonligheternas och politikernas förtroendekapital minskar för varje år. Och det ger mig hopp.

Bild: Svensk insjö i skymningsljus (skribentens bild)