För de flesta moderna västerlänningar framstår världen som självklar: ett enormt fysiskt universum av materia som sträcker sig genom tid och rum, där medvetanden på något sätt uppstår. Denna syn – kallad materialism eller fysikalism – har dominerat vetenskap och kultur i århundraden. Men enligt den nederländske filosofen och datavetaren Bernardo Kastrup är denna bild inte bara felaktig, utan också motsägelsefull. Världen, skulle Kastrup säga, är inte gjord av materia alls. Den är gjord av medvetande.

Kastrup kallar sin ståndpunkt analytisk idealism, en modern omformulering av en filosofisk idé som går tusentals år tillbaka, från Indiens Upanishader och filosofer som Platon och Schopenhauer och senare tänkare som Jung. Idealismen hävdar att medvetandet är den grundläggande verkligheten – att det vi kallar ”materia” helt enkelt är hur mentala processer ser ut när de betraktas utifrån.

Hans intellektuella resa började inte inom filosofin utan inom datavetenskapen. Fängslad av maskiners kraft redan som barn ägnade han sin tidiga karriär åt artificiell intelligens och utvecklade system som kunde tänka och lära sig. Men under arbetets gång började han ställa sig en alltmer obekväm fråga: hur kan en maskin någonsin bli medveten?

Kastrup insåg till slut att oavsett hur komplexa hans konstruktioner blev, skapade de endast funktion och struktur – aldrig upplevelse. Han skulle beskriva detta som ett uppvaknande inför en inre motsägelse: antagandet att medvetandet uppstår ur materiella strukturer var felaktigt. Genom att ifrågasätta detta antagande omorienterade han sitt tänkande – bort från artificiell intelligens och mot filosofin – och kom till slutsatsen att medvetandet inte är en produkt av materien, utan dess källa.

Hans angreppssätt kallas analytiskt eftersom det följer den analytiska filosofins traditioner: begreppslig klarhet, logisk konsekvens och empirisk hållbarhet. Till skillnad från mystiska eller rent spekulativa former av idealism bygger Kastrup sina argument på förnuft och modern vetenskap.

I enkla ordalag skulle han beskriva analytisk idealism som uppfattningen att verkligheten i grunden är mental. Universum existerar inom ett enormt, universellt medvetande, och var och en av oss är en ”dissocierad del” av detta större sinne – ungefär som flera personligheter inom en och samma psyke. Den fysiska värld vi uppfattar är hur dessa mentala processer ter sig från utsidan.

Precis som våra tankar är osynliga för andra men kan utläsas ur vårt beteende, menar Kastrup att hela det fysiska universum är den yttre framtoningen av mental aktivitet på en transpersonell nivå.

Enligt honom lider materialismen av flera avgörande brister. Den är själv motsägelsefull, eftersom den definierar materia som något helt olikt upplevelse – och sedan försöker förklara upplevelse med hänvisning till just materia. Den förväxlar kartan med territoriet: fysiska storheter som massa eller längd är bara beskrivningar av våra erfarenheter, inte deras källa. Han skulle säga att det är som att påstå att kartan över Sverige existerade innan Sverige självt. Den förklarar dessutom ingenting, eftersom upplevelse är det enda vi verkligen har direkt tillgång till.

En världsbild som inte kan förklara upplevelse, skulle han hävda, är en teori som inte förklarar någonting alls. Materialismen bryter också mot Ockhams rakkniv genom att i onödan postulera en icke-mental värld utanför erfarenheten, utan något behov eller bevis för det. Och slutligen, menar han, är materialismen empiriskt motbevisad: moderna kvantexperiment, bland annat de som ledde till Nobelpriset i fysik 2022, visar att fysiska entiteter inte existerar oberoende av observation. Verkligheten uppstår, skulle Kastrup säga, genom mätning – inte tvärtom.

Han ser materialismens uppgång som ett resultat av historia och psykologi snarare än sanning. Under upplysningstiden användes den som ett politiskt verktyg mot kyrklig auktoritet. Senare vann den gehör eftersom den erbjöd människor tröst i tron att döden är slutet – inget medvetande, inget lidande, ingen dom. Kastrup skulle beskriva detta som materialismens största psykologiska belöning.

I dagens samhälle består materialismen till stor del genom social förstärkning: den betraktas som den rationella världsbilden bland moderna intellektuella. Men, skulle Kastrup hävda, förnuft och bevis vinner till slut alltid över illusion och fantasi, och långsamt håller pendeln på att svänga.

En vanlig invändning mot idealismen kommer från neurovetenskapen: om sinnet är grundläggande, varför korrelerar då mentala tillstånd så exakt med hjärnaktivitet? Kastrup menar att detta är precis vad idealismen förutsäger. I hans synsätt är hjärnan inte orsaken till upplevelse – den är vad vårt inre liv ser ut som när det betraktas utifrån. Hjärnan är den yttre bilden av mentala processer. Själv skulle han jämföra detta med en virvel i vatten: virvelns form korrelerar med vattnets rörelse, men skapar inte vattnet – den uttrycker det bara.

Om samhället i stort skulle omfamna idealismen, tror Kastrup att vår förståelse av vetenskap, medicin och mening skulle förändras i grunden. Fenomen som i dag avfärdas som omöjliga – som telepati eller vissa psykosomatiska effekter – skulle kunna bli legitima forskningsfält. Inom medicinen skulle man gå bortom den mekaniska synen på kroppen, och läkare skulle, som Kastrup gärna uttrycker det, återupptäcka den läkande kraften i närvaro, uppmärksamhet och mening.

På ett djupare plan skulle livet återfå sitt syfte. Materialismen beskriver naturen som död, meningslös och utan mål, men idealismen ser naturen som den levande sinnets yttre ansikte. Döden är då inte utplåning, utan återförening – när det dissocierade jaget återvänder till naturens vidare medvetande. Vi är, skulle han säga, bokstavligen varandra.

Kastrup ifrågasätter också den vanliga föreställningen att vi ibland är helt omedvetna – i drömlös sömn, under narkos eller när vi svimmar. Han menar att vi aldrig är fenomenologiskt omedvetna. Vi kan förlora metamedvetenhet, alltså förmågan att veta att vi upplever, men någon form av upplevelse pågår alltid, även om vi senare inte kan minnas den. Forskning om drömlös sömn, anestesi och nära-svimningstillstånd stöder denna syn: människor rapporterar ofta rika inre erfarenheter som tidigare ansetts omöjliga i sådana tillstånd.

Bland de tänkare som format Kastrups synsätt lyfter han särskilt fram Carl Jung. Han kom i kontakt med Jung redan vid fjorton års ålder genom psykologens förord till I Ching. Jung, skulle han säga, öppnade en rationell tråd som gjorde det möjligt att se sambandet mellan det andliga och det vetenskapliga. Genom Jung fann Kastrup en bro mellan antik metafysik och modern psykologi – en som bevarade idealismens insikter genom beteendeismens och positivismens ”mörka tidsålder”.

I dag leder Kastrup Essentia Foundation, som främjar noggrann filosofisk och vetenskaplig forskning till stöd för idealismen. Han skriver också två nya böcker: en allmän introduktion till analytisk idealism och en samling reflektioner kring västerländska värderingar och filosofi.

I slutändan, skulle Kastrup säga, är hans budskap både enkelt och radikalt: världen är inte vad vi ser. Det vi kallar det fysiska universum är det synliga ansiktet av en djupare, mental verklighet. När vi väl förstår detta får livet en ny mening och betydelse. Trots alla våra olikheter är vi delar av ett och samma sinne. Världen är levande.

Det är en vacker och poetisk tanke. Jag är dock ännu inte övertygad, men jag finner Kastrups idéer intellektuellt stimulerande och ska fortsätta följande diskussionerna på YouTube. Här är till exempel en diskussion mellan Kastrup och en av YouTubes populäraste ateister: Alex O’Connor.