För några månader sedan, närmare bestämt i maj, publicerade P1 Dokumentär ett inslag om Tolkien-översättaren och författaren Åke Ohlmarks med rubriken Mannen som kidnappade Sagan om ringen. Det är en spännande och dramatisk dokumentär – men där finns mycket som skaver. För samtidigt som Märta Myrstener, som gjort dokumentären, pekar på felaktigheter i Ohlmarks översättning av Ringen-trilogin gör hon grova fel själv, både rena faktafel och fel som baseras på en pinsam okunskap om översättarens roll över tid.

Titeln på dokumentären säger egentligen allt. Tesen är att Åke Ohlmarks, med sin översättning av Ringen-trilogin, kapade originalhistorien och gav Sverige en falsk version av Tolkiens verk. Men det stannar inte där. Myrstener går också in på Ohlmarks person och personlighet och resultatet blir ett totalt karaktärsmord på Ohlmarks, både som författare, översättare och faktiskt också som person.

När Åke Ohlmarks, som var född 1911, började sin bana som översättare var det vanligt, för att inte säga norm, att översättaren bearbetade originaltexten relativt fritt och i hög grad anpassade texterna för målgruppen snarare än eftersträvade en strikt översättning. Inte förrän mot slutet av 1960-talet började reglerna för översättning formaliseras. Åke Ohlmarks och Ringen-trilogin är därför långt ifrån det enda exemplet på denna typ av översättning.

Ett annat exempel är Tolstojs Krig och fred, där vi ser stora skillnader mellan exempelvis översättningen av Hjalmar Alving (1926-1928) och den av Barbara Lönnqvist (2005-2006). I Alvings översättning är texten anpassad till svenska normer medan Lönnqvists låter läsaren möta originalets kulturella och språkliga särdrag på ett helt annat sätt.

Även den amerikanska klassikern Räddaren i nöden (The Catcher in the Rye) av J.D. Salinger skiljer sig märkbart åt mellan äldre översättningar och senare. I Åke Runnquists översättning (1953) möter vi ett språk som är anpassat efter samtidens krav och förväntningar, där vissa uttryck och svordomar tonats ner. I Ingela Anderssons översättning (2016) är språket mer direkt och speglar originalets frispråkighet på ett annat sätt.

Listan kan göras oändligt lång.

Ett av Myrsteners exempel på hur Ohlmarks ”kidnappade” Sagan om ringen är att han ändrade handlingen genom att göra hoben Merry till den som dräpte häxmästaren av Angmar. I själva verket var det Rohans sköldmö Eowyn som till slut tog honom av daga. Men Myrstener lutar sig själv mot en direkt felaktighet när hon påpekar detta. Hon påstår nämligen att det i Tolkiens originalberättelse står att häxmästaren enbart kan dödas av en kvinna.

Det stämmer inte. Ingenstans i Tolkiens original står att häxmästaren ”bara kan dödas av en kvinna”. I själva verket står det att häxmästaren ”inte kan dödas av en man”.

Det är, i Tolkiens universum, två skilda saker. Här lever människor sida vid sida med hober, alver, dvärgar och en rad andra arter och ”en man” är i det här fallet helt enkelt en människa av hankön. Det innebär att det är fullt möjligt för en rad olika varelser, oavsett kön, att döda häxmästaren.

I originalberättelsen framgår det dessutom mycket tydligt att Merry och Eowyn hjälps åt att döda häxmästaren. Merry utdelar det första svärdshugget, som gör antagonisten sårbar, och Eowyn avslutar sedan det hela. Många Tolkienfantaster har tolkat det som att de båda hjälps åt att döda häxmästaren.

Det är klart att man kan tycka vad man vill om Åke Ohlmarks översättning av Ringen-trilogin. Ingen står över kritik och det finns gott om översättningsmissar att anmärka på. Men att begå den sortens giftdrypande och brutala karaktärsmord som Märta Myrstener gjort i Sveriges Radio är sannerligen inte rättvist.

Bild: Sagan om ringen, översatt av Åke Ohlmarks (skribentens exemplar)