På tapeten står regeringens plan att efterhöra kommunernas intresse av att genomföra – eller i varje fall att inte motarbeta – idén om betald utvandringshjälp till invandrare som inte trivs i Sverige. I det syftet har regeringen, som förstås är positivt inställd till sin idé, skickat ut en samordnare för ärendet. En samordnare (på bilden tillsammans med den ansvarige ministern) är vad jag förstår, åtminstone i detta fall, ett slags diplomatisk idéförsäljare i mänsklig gestalt som skickas runt i landet i stället för en remisskrivelse på papper som kommunerna knappt orkar läsa.

Fördelen med detta sätt att driva politik är att det går fort att få fram ett svar från remissorganen, det vill säga kommunerna, och detta svar verkar vara nej. Kommunerna säger att de vill ha alla invånare de kan få, särskilt invandrare, vilket kan bero på att det med dessa följer olika statsbidrag.

Efter tre års uppehälle i Sverige har invandrare dessutom rätt att delta i kommunal- och regionval vilket särskilt gynnar de rödgröna partierna som enligt ChatGPT får omkring två tredjedelar av invandrarrösterna.

När ett tiotal kommuner tillkännagivit sina uppfattningar om återvandringsprojektet visade sig samtliga vara ointresserade av att ens informera invandrare i kommunen om bidrages existens (om det skulle bli verklighet). Av dessa tio kommuner hade tre någon sorts borgerligt styre. Även dessa hade en negativ inställning till återvandringsprojektet. Lite senare på dagen hade sjuttiofem kommuner avvisat tanken på att hjälpa till med avvisningen medan ett femtioantal trots allt kunde tänka sig att, enligt uppgift från samordnaren, inleda ”en dialog” med samordnaren om hur återvandringen skulle administreras.

Även om jag är ute på hal is när jag hävdar saken eftersom det inte finns, inte ens hos ChatGPT, någon säker information om vad de högre kommunala politikerna – ty det måste vara den gruppen som samordnaren träffat och som uttalat sig i medierna – verkligen anser om regeringsförslaget att mer eller mindre muta invandrare med omkring 300 000 kronor per person för att lämna Sverige.

Att regeringen, kanske efter påtryckningar från sverigedemokraterna, helst vill att invandrarna, i varje fall de olönsamma, ska lämna Sverige är uppenbart. Annars skulle förslaget om 300 000 kronor i bidrag per frivillig återvändare aldrig ha lagts fram. Men rikspolitiker har en annan syn på invandringen än lokalpolitiker. För det första hamnar invandringens kostnader i större utsträckning på rikspolitiken än på lokalpolitiken eftersom det i sista hand alltid är staten som ska plocka fram pengarna när någon underlydande eller någon som det är synd om inte kan betala. Därför uppgår statsbidragen till kommunerna till närmare tjugofem procent av kommunernas utgifter. (För regionerna är andelen statsbidrag i samma storleksordning.)

Det är lätt att förstå att ett återvandringsprojekt skulle kräva åtskillig administration vilket betyder jobb för kommunala byråkrater som idag inte finns utan måste anställas och utbildas. Därför kan ingen kommun vara förbehållslöst positiv till ett återvandringsprojekt eftersom kommunerna själva inte har lust att stå för de tillkommande kostnaderna utan betraktar det som självklart att staten ska stå för dessa extrautgifter. Mycket riktigt framhåller en del kommunrepresentanter för media att det inte kan bli någon återvandring om inte den berörda kommunen får kompenserande ersättning av staten.

För att ha en chans att förstå detta spel bör man nog se det som en uppgörelse mellan de tre kontrahenterna i det välfärdsindustriella komplexet: politikerna (som i denna fråga indelar sig i lokalpolitiker och rikspolitiker); byråkratadministratörerna som har till uppgift att verkställa beslut, till exempel inrätta ett regelverk för ett eventuellt återvandringsprojekt; samt klienterna själva som genom en möjlig återvandringsersättning får ett nytt levnadsalternativ.

Jag föreställer mig att alla tre har något att vinna på detta nya välfärdsprojekt. Netto kommer det välfärdsindustriella komplexet sannolikt att kosta mer. Det enda som skulle sänka kostnaderna vore om engångsersättningen till hemvändarna vore mindre än nuvärdet av vad de under resten av livet i egenskap av bidragsmottagare skulle kosta för staten och skattebetalarna. Men de verkliga kostnaderna skulle bli betydligt högre än ersättningen till hemvändarna.

De ledande politikerna kan sucka och säga att ”det där var ingen lyckad satsning men nu betalar vi en ordentlig peng för att komma ur dilemmat”. Administratörerna vill inte hjälpa till med hemvändarna om inte staten bygger ut en hemvändarbyrå inom socialförvaltningen i varenda kommun. ”Vi gillar våra invandrare”, kan de säga till rikspolitikens samordnare och projektansvariga, ”om ni vill ha dem för att skicka hem till Irak så kommer det inte att bli så enkelt och billigt som ni tror”.