Nästa år är det val igen i Sverige. Redan märker vi att valstrategerna får större inflytande på politiken. Det sker genom att politikens spelplan aktualiseras och återskapas. Vilka problem utgör politiska spänningar i befolkningen? Hur allvarliga är dessa? Hur kan de hanteras? Var finns våra styrkepunkter och vilka stridsfrågor vill vi ha? Vilka vill vi undvika? Vilka frågor skall vi betona? Vilka politiska motsättningar skall vi tona ned och vilka skall vi lyfta fram?

När den borgerliga regeringen vann 2022, utlovade Ulf Kristersson ett ”paradigmskifte”. Begreppet, som lanserades av den amerikanske vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn i boken De vetenskapliga revolutionernas struktur (1962), betyder i grunden ett byte av tankemönster och förebilder.

Så här efter knappt tre år, kan jag konstatera att det inom kriminalpolitikens område har skett ett verkligt “paradigmskifte”. Skiftet består i att brottsoffret nu ställts i fokus, i stället för som tidigare, de som begår brott, alltså brottslingarna.

Men i övrigt? Om vi bortser från några hundralappar i sänkt skatt och att visst U-bistånd har omdirigerats, märks svårligen några större skillnader. Något “paradigmskifte” i skolan eller den högre utbildningen har inte skett.

Även vad gäller invandringen till Sverige är det svårt att se några större skillnader. Under första halvåret 2025 beviljades 44 187 personer uppehållstillstånd – vilket skulle innebära närmare 90 000 på helår. Förra året beviljades 94 000 och 2023 totalt 102 000. Sverige har sedan oktober 2022 delat ut 189 141 nya medborgarskap, till vuxna medborgare 132 270.

Arbetsmarknaden är lika stel som tidigare och antalet arbetslösa har ökat. De uppskruvade miljömålen har tonats ner något. Priset på drivmedel har förvisso sänkts och möjligheter att återskapa en stabil energisituation har sett dagens ljus.

Men satsningarna från statliga myndigheter och AP-fonder på projekt som kallas ”gröna satsningar” har fortgått, och inte kan väl förslaget om 20-årig sekretess av ”gröna projekt” betraktas som ett exempel på “paradigmskifte”? Denna skandalösa lag tyder verkligen inte på en nyordning av staten och en ökad medvetenhet om statens roll.

”Vi behöver mer tid” har regeringsföreträdarna förklarat. Regeringen har tillsatt mängder med utredningar och en del förslag börjar nu materialiseras i lagstiftningen. Men ”det går väldigt långsamt, vi skulle behöva kortsluta systemet” har vissa Sverigedemokrater sagt.

Att ändra politikinriktning är förvisso svårt och tar tid. Ett “paradigmskifte” är självfallet ännu svårare och kräver ännu längre tid. Varför då? Jo, för det första eftersom det är svårt och tar tid att stifta nya och att ändra gamla lagar. För det andra för att ”det är en sak att komma till beslut i riksdagen ett par gånger, det är en helt annan sak att styra riket.” Så uttryckte sig en gång experten på svensk statsförvaltning, Hans Esping (1938 – 2014). Med det menade han svårigheterna att få ett verkligt genomslag för en ny politik i en mer eller mindre motsträvig omgivning i form av myndigheter och fondstyrelser.

Främst socialdemokratiska regeringar, men även borgerliga, har de senaste 30 åren missbrukat utnämningsmakten i strid med kraven i RF på ”förtjänst” och ”skicklighet” och utsett pålitliga partigängare framför mer kvalificerade och självständigare personer till både landshövdingar och generaldirektörer samt till att leda AP-fonderna.

Den förra chefen för SIDA, Carin Jämtin, utsågs exempelvis av den socialdemokratiska regeringen till generaldirektör framför 28 andra kandidater, och i strid med alla de krav på kvalifikationer som ställdes. Den publika rekryteringen avbröts helt sonika och sedan erbjöds Carin Jämtin tjänsten, totalt i strid med regeringsformen. Carin Jämtin lyckades därpå binda upp SIDA i fortsatta avtal och kostsamma satsningar, innan hon av den nya regeringen tvingades lämna sin tjänst. Ett häpnadsväckande agerande!

Nej, för ett åstadkomma ett verkligt “paradigmskifte” behöver Sverige återgå till den tidigare ordningen med strikt åtskillnad mellan politik och förvaltning. Ett första steg vore att inrätta en oberoende tjänstetillsättningsnämnd i linje med flera andra länder för att stävja detta uppenbara missbruk av utnämningsmakten.

En annan faktor som har varit negativt för statsförvaltningen är det postmoderna skiftet i svensk politisk kultur. Politikerna försöker tala om hur människan bör vara och hur de skall handla – var fördomsfria, dela föräldrapenningen, etc., i stället för att fokusera på de rent rättsliga aspekterna av politiska beslut.

En annan följd av postmodernismen är de myndigheter som inrättats för spridning av ren ideologi, som Jämställdhetsmyndigheten och Barnombudsmannen, m.fl. Alla dessa finns ju kvar!

Nej, något verkligt “paradigmskifte“ kan inte sägas ha skett. Det skulle ha behövts betydligt större insikt om vad staten är, vad staten kan och skall göra respektive inte kan och inte skall göra, samt om politikernas egen roll i detta.

Mycket kan sägas om det så kallade Tidöavtalet. Innehållet kan gillas eller ogillas, men en sak förefaller uppenbar. Det är inom de områden som Tidöavtalet avser, som vi främst finner det utlovade “paradigmskiftet”.

Stig Fölhammar är f d stats- och EU-tjänsteman, konsult och egenföretagare.