Ju mer staten breder ut sig desto mindre viktiga saker ägnar den sig åt. Detta gäller inte bara staten utan all mänsklig aktivitet. Vi ska vara försiktiga med vad vi önskar oss – för om våra önskningar ständigt uppfylls lär vi snart börja önska oss väldigt korkade saker. Ta exempelvis Slöseriombudsmannens slöserivinnare (slöseriförlorare?) från 2024, som inkluderade 12 miljoner för en pool som bara användes en enda gång, en rosa sten för 26 miljoner och en klonad gran för 8 miljoner. Uppenbarligen har någon haft för mycket pengar.

Inom ekonomi kallas detta ”avtagande avkastning”. Att äta en glass är jättebra. Att äta två glassar är bra. Att äta tre är okej. Att äta fyra obehagligt. Att äta fem tortyr. Det är dags att sluta proppa i sig, även om man har råd.

Om vi bara hade det nödvändigaste så vore det sådant som luft, vatten, mat och skydd från elementen. Detta är utmärkta saker, och sådant som bokstavligen räddar livet på oss. Men det betyder inte att vi blir gladare av mer luft, mer vatten, mer mat eller mer skydd från elementen, åtminstone bortom en viss gräns. Istället börjar vi jaga andra saker – som trestjärniga Michelinrestauranger, resor till Saint Tropez, den senaste Patek Philippen och franska årgångsviner. Våra önskningar blir dyrare – och tommare.

Detta kan vara illa nog för individer, men för stater kan det bli verkligt katastrofalt. Det är något som angår oss alla. Jag kan i frihetens namn acceptera att privatpersoner äter ihjäl sig på tryffel och rysk kaviar, men inte att staten gör det. För det staten äter är ju oss medborgare.

Statens andel av ekonomin (dess aptit) har varierat. Före första världskriget var det mestadels runt tio procent för de flesta västländer, men därefter ökade den snabbt fram till 70-talet, då man fick slut på andras pengar. Skattetrycket var i många fall närmare 50 procent, och bortom det i vissa fall. Idag har det sjunkit något, helt enkelt eftersom det inte fungerar. I dagens Sverige betyder det att staten kontrollerar mellan 40 och 45 procent av ekonomin. Men låt oss nu upprepa Leif Östlings berömda fråga: Vad fan får jag för pengarna?

Fler och fler saker men ständigt mindre värdefulla sådana, blir svaret. När staten kontrollerade 10 procent av allt så användes detta mestadels till viktiga saker. Tänk polisen, domstolarna, grundläggande infrastruktur, försvar samt viss nödhjälp till de som verkligen inte klarade sig själva och hotades av svält och sjukdom.

Detta är inte ett mysterium. När man har lite tvingas man prioritera. Men ju mer man får desto mer saker konsumerar man. Hela tiden arbetar man sig längre nedför listan över saker man vill ha. Detta leder till att man går från nödvändigheter, till nyttigheter, till användbarheter, till roligheter, och slutligen till trivialiteter.

Idag är staten överallt. Och mestadels gör den sådant som fria individer hade kunnat klara utan den. Bidragen går inte längre till de som verkligen behöver dem, utan nästan till vem som helst – de flesta tar nu emot exempelvis barnbidrag och bostadsbidrag. Vi importerar till och med människor från världens alla hörn för att dränka dem i bidrag som förser dem med en standard som inte ens historiens kungar hade kunnat drömma om. Ironiskt nog så är sådant som verkligen är viktigt eftersatt i dagens Sverige, exempelvis rättsväsendet, försvaret och energiförsörjningen. Pengarna går istället till SVT och genuscertifieringar.

Ett bra exempel på detta är Sveriges myndigheter. På listan ser jag namn som Alkoholsortimentsnämnden, Allmänna reklamationsnämnden, Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård, Arbetsförmedlingen, Arbetsgivarverket, Arbetsmiljöverket och Arvsfondsdelegationen. Och då är vi bara klara med ”A”. Hur mycket av detta är strikt nödvändigt? Eller ens nyttigt?

Till saken hör att slöseri ofta blir självförstärkande. När vi grundar en ny myndighet grundar vi även en grupp lobbyister för denna myndighets försvar. Det kommer att försvara sin födkrok med näbbar och klor – ofta med uppriktig övertygelse att världen (eller åtminstone demokratin) går under utan dem. Snart är även resten av folket övertygade om detta, då de inte minns hur det var innan myndigheten inrättades.

Bantning förbättrar människors hälsa. Detsamma gäller staten. Brist tvingar oss att fråga oss själva vad som är viktigt, och ser till att det inte döljs av trivialiteter. Framgång och rikedom är farligt just eftersom de tillåter oss att undvika dessa frågor, och istället börja jaga ständigt mindre värdefulla saker. Tänk på en tävlande kroppsbyggare, som noga bränt bort fettet och ”deffat” sig så att musklerna syns ordentligt.

Det är dags att deffa staten.

BILD: Babels torn. Målning av Pieter Bruegel den äldre (1563).