PATRIK ENGELLAU Av deras frukter ska vi känna dem

Jag ser inte partiledardebatter på teve vilket delvis beror på att jag inte lärt mig att knäppa på apparaten. Men nu hjälpte frugan till med den saken ty hon ville se söndagens diskussion mellan dem som styr vårt land. Jag kunde hänga med av bara farten.

En ganska tilltalande innovation vad gällde programformatet var att den kollektiva och osammanhängande ordforsen då och då avbröts och ersattes av treminuters dueller mellan två utpekade partiledare i något angivet ämne.

Ett angivet ämne föranleddes av att en forskargrupp kommit fram till att människor för sin egen och miljöns skull inte bör äta mer än femton gram kött om dagen. De två utpekade debattörerna Åkesson, sverigedemokraterna, och Helldén, miljöpartiet, uppdrogs att växelvis framföra sina synpunkter under treminutersronden.

Att just dessa två kombattanter utsetts att framföra sina åsikter berodde rimligtvis på att programledarna anade att Åkesson och Helldén skulle ha så pass olikartade uppfattningar att uppträdet skulle bli tevemässigt vilket betyder att det skulle uppnå en respektabel miniminivå av konflikt.

Men det blev inte så mycket till konflikt. Det berodde på att Åkesson från början resolut förklarade att han inte tyckte att politiken skulle lägga sig i vad folk äter utan att detta var upp till var och en. Han talade som en trygg sydsvensk bonde. Ingen kunde rimligtvis säga emot. Vad skulle Helldén nu anföra med tanke dels på att Åkesson så beslutsamt tagit ställning, dels på att miljöpartiet har en positiv inställning till varje statligt ingrepp som av någon bedöms gynna miljön färdigkodad i sitt dna?

Helldén svarade att han till fullo instämde med Åkesson om att politiker inte ska lägga sig i vad folk äter. Men, fortsatte han, samtidigt har ju myndigheterna en skyldighet att framför och sätta kraft bakom forskningens rön. ”Det är enorma klimatutsläpp från köttindustrin och det är något vi måste bry oss om. Samtidigt är det viktigt att jordbruket ställer om.”

Vänligt leende svängde Helldén därmed om på klacken. Först skulle politikerna inte lägga sig i folks matvanor, sedan blev det uppenbart att offentliga ingrepp måste göras både i vad som produceras och vad som konsumeras. Men vad betydde det? Skulle myndigheterna nöja sig med reklamkampanjer till förmån för en mer proteinrik diet eller skulle de ta till hårdhandskarna och distribuera köttet via apoteken som har väl utarbetade administrativa rutiner för att förhindra att folk får för mycket tvivelaktiga substanser. Kött skulle kunna hanteras som sömnmedel, något att undvika. Ett sådant kontrollsystem, som redan existerar, skulle lätt kunna tas i bruk för nya, angelägna syften.

Men när debatten äntligen hade värkt fram en någorlunda intressant fråga – tyckte exempelvis miljöpartiet att överdriven köttkonsumtion skulle kontrolleras och förbjudas eller skulle det räcka med förmaningar att avstå? – vände Åkesson på en annan klack och började tala för de svenska, till skillnad från de utländska, böndernas sak. På den punkten kunde de två politikerna enas. Skulle det nu vara något kött så skulle det vara svenskt kött. Tänk om vi får in kött från Brasilien! anförde Helldén och sedan, med fasa, eller från USA! Man anade hans invärtes rysning vid tanken på att någon i Sverige skulle äta samma biff som Trump.

Kort sagt blev en tittare som jag inte klokare på någon enda punkt. Jag får inte reda på vad någon politiker menar annat än att de vill att jag ska rösta på dem. Vad de i övrigt har för ambitioner måste man lista ut bakvägen. Av deras frukter ska vi bedöma dem vilket betyder att vi ska känna dem på deras handlingar. Allt i en svensk partiledardebatt handlar om det välfärdsindustriella komplexet, hur det ska få pengar så det räcker, om det ska ta sig an nya uppgifter, hur det ska förklara sina misslyckanden, till exempel den växande arbetslösheten, det växande utanförskapet och den tilltagande analfabetismen. I sin egenskap av högste förvaltare av det svenska systemet borde politikerna resonera öppet och uppriktigt om sådana saker med sina uppdragsgivare, alltså medborgarna. Men det gör de inte. Det beror på att de inte kan försvara sitt fögderi.

Patrik Engellau