På förekommen anledning funderar jag på att byta människosyn. Min sedan årtionden ganska djupt kända och lätt socialdemokratiska – eller moderata om du vill; jag har inte upptäckt någon skillnad – människosyn har varit att det tar avsevärd tid för folk att begripa och anpassa sig efter förändrade omständigheter. Till exempel tror jag att det fram till demokratins genombrott eller välfärdsstatens grundande – vilket jag menar inträffade ungefär samtidigt i början av trettiotalet – fanns ett starkt drag av stolt självständighet i det svenska folkkynnet. Detta allmänna personlighetsdrag illustrerades i kända talesätt som ”en ann är så god som en ann”, ”jag vill inte ligga det allmänna till last” och ”själv är bäste dräng”.

Sådana människor var inte särskilt angelägna att anlita hjälp från välfärdsstaten eftersom det skulle kränka deras värdighet. Bättre då att blanda bark i brödet. Men trettiotalets och de följande årtiondenas svenskar var ändå människor. Den inställsamt lockande välfärdsstaten stod ändå där och lockade med sina håvor. Jag minns när det numera nedlagda Bostadsverket gjorde radioreklam för hyresbidraget. Hur skulle en svensk, om än aldrig så principfast i sin uråldriga bondementalitet, kunna motstå sådana lockrop från alla håll? Och varför skulle han, förresten? Det var ändå bara han själv som förlorade på sina försök att upprätthålla nationens ekonomiska moral.

Idag är det (enligt mina obevisade fördomar) inte så många som tackar nej till ett bidrag. Inte jag i alla fall. Jag ryggopererades för en månad sedan och fick före hemförlovningen ett oväntat erbjudande om sjukpenning vilket jag tacksamt tog emot utan några skamkänslor.

Min undran är hur lång den där nationella mentalitetsförändringen tog. Min etablerade lätt socialdemokratiska uppfattning har alltså länge varit att djupt rotade mentaliteter sitter så djupt att de nästan lika gärna hade suttit i generna. I så fall begriper man hur svårt det kan vara att försöka påverka dem.

Den ovan anhängiggjorda förekomna anledningen till att jag funderar över frågan är inte att folk ganska snabbt inrättat sig i välfärdsstaten – hur lång tid tog mentalitetsförändringen? fyra, fem årtionden kanske? – utan hur det ska gå i den nära framtid när ödet skickar oss åt motsatt håll och de nationalekonomiska svårigheterna tvingar oss att anpassa oss inte till välfärdsstatens existens utan till dess borttynande.

Jag bortser nu från att det måste vara enklare att tåla tillkomsten av en välfärdsstat än dess försvinnande. Men om båda pendelrörelserna tar samma tid är det illa nog. Då ser vi fram emot åtminstone ett halvt sekel av socialt elände som beror på att folk inte accepterat att välfärdsstaten är kaputt och att de måste greja sina liv på egen hand.

Därmed har jag kommit in på min huvudfråga. Hur lång tid tar egentligen folkets anpassning till nya ekonomiska villkor? Jag har på lösa boliner gissat på något halvsekel, men det kan vara helt uppåt väggarna. Tar det inte längre tid för ett livsvarigt socialfall boende i ett utanförskapsområde att förvandlar sig till Paavo, Runebergs bonde som gjorde sig känd just för att blanda hälften bark i brödet?

Det är här människosynen och därmed politikens utformning hoppar in i resonemanget. Alla vi som – lätt socialdemokratiskt eller högerliberalt – utgår från att folket är trögt och mer eller mindre oförmöget att anpassa sig efter förändrade omständigheter är kanske i ordets rätta mening kontraproduktiva eftersom vi erkänner folkets svagheter som trögföränderlig äkta vara. Vi fäster tilltro till idén att folket inte klarar sig utan hjälp av välfärdsstaten samtidigt som vi erkänner att välfärdsstaten är bankrutt och inte länge till kan göra någon särskild nytta. På det viset uppmuntrar vi bara folk att hänga kvar i en hopplös kravmaskinsmentalitet.

Det är därför jag grunnar på att byta människosyn. Det är inte säkert att Gud utrustat människorna med en i grunden lätt socialdemokratisk eller moderat mentalitet. Kanske kan folket på egen hand – om det blir nödvändigt – över en natt forma sig efter den ädla självförsörjningens i och för sig hårdare krav. Ungefär så gjorde de svenskar som på artonhundratalet flyttade till USA. De fick inte ens av den amerikanska staten finansierad tolkhjälp för att ta sig fram i det nya landet. Programmet EFF (English For Foreigners) var inte ens påtänkt.

Det är möjligt att människorna har långt större inneboende, men i vårt samhälle slumrande, resurser än vad vi lättsossar och slentrianmoderater tror (för vad skulle politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet då syssla med?).

Ta en sådan som Argentinas president Javier Milei (bilden). Argentina är en sedan länge kraschad välfärdsstat som inte på årtionden kunnat rycka upp sig själv ur sitt elände. Alltför många människor har räknat med att det är enklare att kräva favörer av staten än att anstränga sig själva. Nu kommer Milei utan mycket till utvecklingsprogram annat än en ny människosyn. Naturligtvis kan det gå åt pipan.

Men den starkaste kraft som finns att påverka folks mentalitet är dock inte vilka människosyner som uppmuntras i samhällets opinionsbildning, utan hur det står till på den arbetsmarknad där folk ska försörja sig. Den trend som tycks råda där är en fortsatt utveckling av gig-arbetet, det vill säga den brutala ordning där folk får betalt för korta uppdrag utan någon som helst trygghet. ChatGPT killgissar att 25 till 60 procent av arbetskraften kommer att ha gig-jobb om femtio år. Det är svårt att föreställa sig någon starkare disciplinerande kraft än att halva befolkningen tvingades bli daglönare.