Så länge jag kan minnas har den offentliga debatten om hur landet ska lösa sina ekonomiska problem varit slapp och orkeslös. Nu är det värre än någonsin. BNP-tillväxten antas i år understiga en procent vilket är snopet för ett land som tror att det lever kvar i rekordårsperioden 1945 – 1970 då den genomsnittliga tillväxten låg kring fem procent. Föregående sekel växte Sveriges ekonomi med närmare tre procent i snitt per år.

Det konstiga är att vi inte – annat än lite till mans hemma kring köksbordet – funderar över vad rätt vi gjorde då som vi inte klarar idag. Ännu finns det folk som är så gamla att de kan berätta. De kan berätta om ungdomar som på eget initiativ efter dagens arbete i fabriken läste Hermods-brev i taklampans svaga sken för att bli ingenjörer. De kan berätta om skollärare som åtnjöt respekt och om elever som fick gå om klassen för att de slarvat med läxorna eller hade otillräcklig begåvning. De kan berätta om äldre släktingar som tröttnat på att blanda hälften bark i brödet och emigrerat till Amerika. Läs Bitte Assarmos skildringar av sin mormors liv om du vill veta hur detta formade människornas tänkesätt och beteende.

Det som idag gäller för debatt om framtidslösningar är för det mesta meningslöst och ofta kontraproduktivt. Regeringen har förklarat att den ska reda upp situationen genom att låna 80 miljarder kronor – drygt en procent av BNP – för att dela ut till befolkningen. Det påminner om medeltida furstar som rider ut bland befolkningen och sprätter ut silvermynt för att vinna popularitet. Dessutom vill regeringen lägga ett tak på lärares undervisningstid som om hotet mot nationens framtid vore att lärarna riskerade att arbeta för mycket. Sedan ska regeringen nästa år satsa två BNP-procent riktat till barn och unga i utanförskapsområden. Men är inte detta samma som gjorts i decennier bara i utökad skala? Minns Lars Åbergs bok Framtidsstaden som handlar om socialtjänsten i Malmö: när projekten misslyckas gör man bara om dem med fördubblad budget.

Sverige har en stor offentlig apparat (som jag kallat politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex) som byggts för att lösa alla tänkbara problem på det sätt och med de verktyg den disponerar. Men denna flerhundratusentaliga skara av hjälpsamma människor har varken lust eller förmåga att göra några insatser utanför gränserna för dess bekvämlighet. Till exempel kan de inte förmå unga människor att på eget initiativ efter fabriksjobbet läsa ingenjörskurser i kökslampans svaga sken. De kan ju inte ens få SFI, trots mutliknande löner till eleverna (ungefär 7 000 kronor i månaden plus upp till 4 500 för barn, allt skattefritt), att fungera hjälpligt. I stället har de blivit organ för sin egen och klienternas drägliga levnad.

Distinktionen mellan ett Sverige som hade tillväxt och löste sina problem och ett Sverige som inte ens letar efter kurer som fungerar kan illustreras av hur det kan se ut på byggarbetsplatser. På reguljära och för det mesta statligt finansierade byggen råder det välfärdsindustriella komplexets sinnesstämning. Verksamheten står under fackets inflytande. Facket i sin tur, påstår jag utan vetenskapliga belägg, har under årtiondenas lopp förvandlats från en demokratisk, medlemsstyrd organisation till en avdelning inom det välfärdsindustriella komplexet med uppgift att liksom socialsekreterarna arrangera fördelar för sina klienter.

I Stockholm pågår sådana reguljära byggnationsprojekt praktiskt taget överallt. Den som stannar på gatan för att studera projektet upptäcker ofta att arbetet tycks ligga nere eller annars att de närvarande byggnadsarbetarna knappt rör sig. Då och då flyttar de sig för att inte stå i vägen för en maskin.

Den som haft förmånen att se ett gäng polska byggnadsarbetare i aktion har erbjudits en helt annan upplevelse. De rör sig hela tiden (utom när de tar fem minuters paus för att röka). Innan man hinner blinka har de lyft ner alla pannorna från villataket och skyddsmålat takkuporna. Man går runt i huset med chefspolacken för att peka på saker som behöver göras, till exempel avloppet som är helt igensatt och måste rensas. Då tar polacken fram en skruvmejsel och löser problemet med en klackspark.

Jag känner en polsk byggmästare med säte i Norrköping. Han säger att han inte törs anställa några svenska byggarbetare. Det är väl för att du jobbar svart, antyder jag lite oartigt. Inte alls, svarar han, det är för att svenskarna har ett så skadligt mentalt inflytande på mina polska killar.

PS Rubriken är en travesti på Karlfeldt som i en av sina dikter skrev ”Vad bryr vi oss om tsaren? Se staren! Se staren!”