Alla män över 12 år har upplevt den. Stämningen i omklädningsrummet efter gympan, där en slumpvis samling pojkar ska byta om tillsammans. Luften är tät av testosteron. Några är fortfarande barn, andra fullfjädrade mobbare med hår på rätt ställe. Sex, snusk och kvinnors könsorgan är ett outtömligt samtalsämne. Våra outvecklade hjärnor producerade skämt som skulle fått Paulo Roberto att rodna. Själv var jag duktig på att teckna och bidrog med snygga dick-pics på den immiga rutan i duschrummet. Andra var mer ängsliga till sin natur och vägrade duscha genom hela högstadiet.

För enstaka individer kanske ”locker-room-kulturen” blev ett trauma för livet. För andra representerar den en primitiv gemenskap, som under gynnsamma omständigheter återuppväcks i byggbaracker, fotbollsklubbar eller varhelst män samlas. Det kanske inte enbart handlar om sex, men i varje fall om en plats dit feminismen aldrig nådde och där någon regnbågsflagga ännu ej hissats.

Nu är det möjligtvis slut med detta. För den ideella organisationen Locker Room Talk har tagit tag i problemet och erbjuder utbildningar och coachingprogram för institutioner, skolor och föreningar som i sin verksamhet hyser omklädningrum för pojkar mellan 10 och 14 år.

Målet är att förändra samtalsklimatet, så att ingen längre behöver känna sig kränkt, men också att forma en ”ny manlighet” för att i ett längre perspektiv ”uppnå en systemförändring i samhället på nationell och internationell nivå”. Idén föddes på ett gymnasium i Finspång 2016 och blev en omedelbar succé. Namnet hämtades från ett tal av Donald Trump, där han avfärdar något han sagt till en kompis på bussen som ”locker-room-talk”.

Projektet har alltså en tydlig PK-inriktning. I omklädningsrummet efter träningen får pojkarna lära sig att kvinnor mycket väl kan ta plats i samhället och att hjältar inte alls behöver illustreras som stora starka män, trots att just den arketypen är väletablerad sedan bronsåldern. Är till exempel inte din egen mamma en superhjälte?

Trots goda intentioner tror jag projektet riskerar att kasta ut barnet med duschvattnet. Istället för att motverka pennalism och intolerans kan det göra pojkar mer feminiserade, mer osäkra på hur de ska hantera sitt testosteronöverskott. Om det ens är tillåtet. Det kan också verka förvirrande att samma samhälle som sponsrar den här typen av PK-samtal i omklädningsrummet, även sponsrar rapmusikfestivaler där våldtäktskultur och machovåld får uttryckas fullständigt ohämmat.

Personligen tror jag mer på Joakim Lamottes modell. Han lät ungdomarna duscha ifred när han samma år (2016) organiserade en föreläsningsturné på landets grundskolor, som lyfte fram problemet ur en annan synvinkel. Istället för att skuldbelägga vanliga killars sexsnack, förklarar han pedagogiskt hur de riktiga mobbarna tänker, hur vi lättare kan identifiera dem och varför dom enbart är värda vårt förakt. Hans föreläsningar drog fulla hus ända tills han stoppades av politiska skäl 2017.

Coaching av unga män har varit en växande marknad de senaste 15 åren. Kommuner lägger stora summor på HBTQ-certifieringar och kamp mot kvinnoförnedrande attityder. Resultatet har väl varit ”sådär”. RFSL som stått för mycket av HBTQ-arbetet har exempelvis råkat i vanrykte, sedan några av deras egna företrädare visat sig vara sexförbrytare. Politiska partiers ungdomsledare har i några uppmärksammade fall hamnat på Dumpen och inte ens kyrkans företrädare har alltid haft rent mjöl i påsen.

Utan att misskreditera Locker Room Talk, verkar det vara en viss typ av människor som söker sig till verksamheter där pojkar i puberteten behöver hjälp med sin identitet. Det stora flertalet gör säkert ett utmärkt arbete, men …är det verkligen nödvändigt att släppa in dem i omklädningsrummet?

Ett exempel på att locker-room-kulturen fortfarande lever hittade jag häromdan på en av våra största exportindustrier (bilden ovan). En skiftarbetare möttes av en skylt vid ingången, som kanske passat bättre på Joe Bidens äldreboende och som uppmanade honom att hålla i ledstången när han gick ner för trappan. Plötsligt vaknade tonåringen i honom och han fiskar upp en tuschpenna ur overallfickan. Barnsligt och svinaktigt naturligtvis. Och enligt min egen uppfattning konstnärligt undermåligt. Mina dick-pics var bättre.