Teven på hotellrummet i Vilnius erbjuder 20 kanaler, bland annat Al Jazeera, BBC World, MSNBC samt förstås en rad litauiska och polska kanaler. Musik, underhållning och trams. Al Jazeera påminner som vanligt obehagligt mycket om SvT. Hur som helst fördömer man oavbrutet Israels attack mot Hamas ledarskap i Doha och det i mycket upphetsat tonläge.

Inget att förvånas över.

BBC fördömer också, men i ett mer städat tonläge. Känns balanserat efter att man sett Al Jazeera, men så är det förstås inte.

Vi är i Litauen, hustrun och undertecknad, för att under några dagar med den förträfflige ciceronen Hans Lepp lära oss mer om judars historia i landet. Vi är en grupp om trettio personer, nästan samliga judar och flera i åldern närmare 90. Mer specifikt för vår del planeras ett besök i Moletai, en timme utanför Vilnius, den ort där Herman Minik föddes på 1860-talet. Hustrun och ytterligare fem personer i gruppen är ättlingar till Herman, som senare bytte efternamn till det mer tyskklingande Münnich. Lyckligtvis för vår del flyttade Herman och hans föräldrar från Moletai och hamnade så småningom i Sverige.

Släktingarna som stannade kvar har inga ättlingar.

Wikipedia nämner inte judarna i Litauen, inte ens i den kortfattade historeskrivningen. Detta trots att de fram till 1941 utgjorde runt en tredjedel av befolkningen. Ingen liten minoritet. Idag finns spillror kvar, återflyttade eller överlevande. Ingen vet exakt hur många. Vi besöker några synagogor men desto fler massgravar och minnesplatser efter massavrättningar.

Åldringarna i gruppen stretar tappert bland grästuvor och i branta trappor. Det är inget mindre än rörande att se dem.

I Paneriai finns en välskött och svindlande vacker minnespark, som till det yttre påminner mycket om Skogskyrkogården. Vädret är fantastiskt, mild sensommar och dofterna från barrträden är ljuvligt aromatiska.

Det känns overkligt att plötslig stå vid kanten av den grop där kropparna brändes. Massgravarna grävdes upp 1944. I ett desparat försökte odjuren dölja spåren av illdåden, kropparna från åren efter 1941. Själva hanteringen av något eller några år gamla lik var förstås obeskrivlig. Den utfördes av ett hundratal judar, under vapenhot och eller hot om att döda gisslantagna släktingar.

I Paneriai mördades runt 100.000 personer varav merparten var judar, 70.000 eller fler. De fördes dit i grupper och arkebuserads vid randen av massgravarna. Avståndet till Vilnius är knappt 15 kilometer. Det fanns en tågförbindelse men många tvingades att gå till fots.

Året var 1941 och Hitler hade satt igång sin Operation Barbarossa med sikte på Moskva. Litauen blev en munsbit på vägen. Redan i augusti, bara några månader in i operationen var Litauen, Estland, Lettland och Belarus under nazistisk stövel. Utrensningar och massavrättningar startade omgående, men det här var innan koncentrationslägren organiserades. Avrättningar skedde oftast lokalt. Många inom Wehrmacht, den tyska militären, var tveksamma inför massavrättningar av civila. Mer förhärdade SS-förband tycktes inte finnas i tillräcklig omfattning. Detta behövdes dock inte i Litauen. Tyskarna delade ut vapen och ammunition till civila litauer, därefter var deras roll mest att övervaka mördandet.

Vad hände i Moletai?

Allt utspelade sig under en vecka i slutet av augusti 1941. Judarna i Moletai trycktes samman i de byggnader som tillhörde den största synagogan. Där hölls de inspärrade i tre dygn medan förberedelser pågick. Under en dag, den 29 augusti 1941, fördes de i grupper till avrättningsplatsen där totalt 2.000 judar, män kvinnor och barn, sköts till döds av sina grannar. I runda tal var det hälften av den lilla stadens befolkning som mördades under ett dygn.

Idag finns en välskött minnesplats på stället. Vår lokala guide pekar ut var skyttarna stod och hur folk fördes fram till vallen. Han berättar att på ungefär 200 orter var scenariot likartat. Men intresset för detta svarta kapitel i Moletais och Litauens historia är inte stort. Uppgörelsen med det förflutna dröjer eller uteblir. Vad som hände på far- och morföräldrarnas tid är ändå så förvirrande. ’Visst var det förfärligt, men…’ Ständigt detta ’men’. Det är lätt att dra fram det litauiska folkets öde under Stalin, ett lidande det också förstås. Allt relativiseras, gränser suddas ut, alla har rätt att påstå sig vara offer.

Idag är Vilnius ett eko av mellanstora svenska städer under 1980-talet. Det är lugnt och välordnat, vi möts som besökare av artigt ointresse. Under en vecka ser vi en enda kvinna med hijab, två män med mörk hud.

På vår medhavda dator ser vi att ännu en svensk potiker har attackerats på öppen gata av arabiska terroristsympatisörer som skrikande utlovar alla judars död.

BILD: Den stora synagogan i Vilnius. Teckning av Juozas Kamarauskas (1899).

Jacob Hansen är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand och fil mag i lagom tempo. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner och barnbarn på gång.