En våg av Beatlesnostalgi fyller just nu mitt Facebook-flöde. Ingen biografisk detalj anses för obetydlig. Häromdan fick jag till exempel veta att kort efter min födelse 1957, träffades för första gången John Lennon och Paul McCartney på en trädgårdsfest bakom St Peter’s Church i Woolton.

Några år senare hade dessa småkillar inte bara skapat en handfull svängiga poplåtar, utan initierat den första globala masshysterin som specifikt drabbade ungdomar. Många hade svårt att höra musiken på grund av gallskriket från extatiska fans. Popkonserter urartade till regelrätta ”väckelsemöten”, där löften om en ny tidsålder tycktes ligga inbäddat i banaliteter av typen ”She love’s you!” eller ”I want to hold your hand!”.

Av de två pojkarna som möttes i Woolton har mina sympatier alltid legat på Pauls sida. Han var snygg, sympatisk och hade en seriös musikalisk dröm att en dag bli så framgångsrik att han kunde turnera på den engelska landsbygden.

John hade större ambitioner och tilltalade den ”knepigare” delen av min generation. Vad han drömde om den där söndagen i Woolton är svårt att veta, men så småningom odlade han en messiansk sida som ville omskapa världen. Om Paul utgjorde motorn i låtskrivarduon Lennon/McCartney blev John överstepräst i ”Beatleskulten”.

Skulle jag sammanfatta Paul McCartney i en enda låt, skulle jag välja Yesterday. En genial komposition; klassisk, tillbakablickande och obotligt romantisk. Här framförd för första gången inför en amerikansk publik.

John Lennons kreativa geni sammanfattas bäst i framtidsdrömmen Imagine. En av 1900-talets mest ikoniska låttexter, som visserligen skrevs när Beatleseran var på upphällningen men etsade sig fast i ryggmärgen hos alla som var unga 1975.

”Imagine there’s no heaven
It’s easy if you try
No hell below us
Above us, only sky”

Så här 50 år efteråt kan man konstatera att Lennon blev kusligt bönhörd. 2025 hyser vi inte längre något hopp om himmelriket och ingen ägnar en tanke åt helvetet. Ovanför huvudet på moderna människor finns faktiskt ”ingenting”.

”Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion, too”

Lennon drömde om en värld utan nationsgränser. En värld där ingen hör hemma någonstans och sällan upplever något som är värt att slåss eller dö för. Alltså, ungefär den värld vi har idag.

”Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man”

Slutligen vill Lennon avskaffa den privata äganderätten. Girighet och hunger kommer därvid att upphöra, i samma ögonblick som egendomslösa människor förenas i naturligt och kärleksfullt broderskap. Liknande utopier har formulerats otaliga gånger i historien och varje gång de prövas i praktiken blir resultatet; mera hunger, mera girighet och mera misär.

Lennon ursäktar sig med att han är en av många ”drömmare”. Samtidigt som han vill att vi ska följa honom likt sömngångare, tills drömmen nått vägs ände.

”You may say I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope someday you’ll join us
And the world will live as one”

John’s något hycklande kommunism uppmärksammades av Monte Pyton-gängets Eric Idle, i en mycket fejkad dokumentär från 1978 ”The Rutles, All You Need is Cash”.

I filmen startar John’s alter ego en kommersiell bank, med den ovanliga affärsidén att ge alla människor alla pengar de behöver, för att förverkliga alla sina drömmar. I det här klippet kommenterar bankledningen det obekräftade ryktet att bankens tillgångar håller på att plundras. Lägg märke till reportern i inslaget, som spelas av ingen mindre än George Harrisson.