De borgerliga partierna har under åren haft valfrihet som tema. Felet med det temat är att det kan angripas från vänstersidan med att det mottot är ett annat sätt att säga att de rika har rätt att förtrycka de fattiga. På så sätt skymmer man sikten för vad som verkligen står på spel: den enskildes frihet att välja vilket sorts liv man vill leva. Om man i stället formulerar budskapet sett utifrån den enskilda individens perspektiv, blir det inte lika lätt att vända bort synen.

Det socialistiska budskapet går ut på att enbart genom att agera kollektivt (och solidariskt som det falskeligen kallas) kan makt återföras till de förtryckta. Vad de INTE säger är att det kollektiva agerandet inte ger något tillbaka till individen utan det enbart handlar om att ge en annan kraft makten över honom.

1900-talet gav alla exempel på hur denna maktöverföring fungerade i praktiken; från Hitlertyskland till Stalins utrensningar och Maos lilla röda. Det finns ingen anledning att här upprepa alla hemskheter som blev följden.

När Sovjetunionen föll och Kina började tillämpa marknadsmässiga principer för sin industri trodde alla att saken var biff: de västerländska värderingarna hade segrat och kollektivismens idéer hamnade i skamvrån. Kommunister och nazister var för evigt skambelagda.

Men ögat var skymt av det faktum att man förväxlade verklig frihet med en slags kollektiv variant som kallas socialdemokrati och som mycket väl kunde få hållas. De agerade ju i omsorg om de svaga i samhället och åstadkom mycket gott: sjukvårdsförsäkring, barnbidrag, boende för billiga pengar etc. Det som de konservativa glömde eller förbisåg var att deras idéer fortfarande var fientliga till individens frihet. Revolution var inte deras recept utan det var i stället den kokta grodan som fick stå som förebild för deras utvecklingsschema. D.v.s. i princip samma modell som ligger bakom tillkomsten av det Muslimska Brödraskapet för nästan exakt 100 år sedan.

Nu, snart 40 år efter murens fall börjar vi skönja facit av högerns underlåtelsesynder. EU har kommit att bli – som Tysklands högerledare (AfD) Alice Weidel nyligen sa i en intervju – en europeisk variant av Sovjetunionen; med minskat inflytande för de individuella medlemsstaterna, ett allsmäktigt Kreml i Bryssel och med censur av de individuella medborgarna och minskad bestämmanderätt för medlemsstater avseende sådant som borde avgöras av dessas medborgare; som exempelvis invandring.

Följden av att man släppt så mycket av de individuella medlemsländernas bestämmanderätt har blivit en ny elit som saknar all respekt för vanliga människor. De lever i sitt elfenbenstorn utan minsta kontakt med dem som ytterst drabbas av beslut som är helt avgörande för deras framtid: tillgång och kostnad för energi, vansinniga luftslottsprojekt som gör alla utom dessa eliter fattigare samt den invandringspolitik som hotar hela den västerländska kulturen.

För att återvända till rubriken och inledningen till detta inlägg: det blir när man ser EU:s agerande och den bristande motståndsviljan hos ledarskiktet inom medlemsländerna (inklusive brexiterade UK!) som det står klart att felet med proklamationerna om att man kämpar för sina medborgares bästa att det inte är den enskilde individen man tänker på, utan det motstånds- och ansiktslösa kollektivet av ofria gräsrötter.

Olle Reimers är en pensionerad bankman, advokat och fristående skatterådgivare som sedan 10 år är bosatt i Bangkok, Thailand.