Romarna fortsatte att kalla sin stat för republik, res publica, även efter att Augustus i praktiken blivit enväldig härskare. Själv kallade han sig princeps senatus.

Ett avgörande steg på vägen mot republikens de facto avskaffande och kejsardömets införande var sjöslaget vid Naulochos som ägde rum idag (3 september 36 f.Kr.).

Slaget blev en seger för Augustus (Octavianus) och ett nederlag för Sextus Pompejus (son till Pompejus den store) och hans familj, som varit rivaler till Caesars familj.

Utan denna seger hade Augustus kanske aldrig kunnat samla den makt som senare gjorde honom till Roms förste kejsare.

Det finns ett antal förklaringar till Roms nedgång och fall.

Edward Gibbon, som skrev en berömd bok med den titeln, ”The History of the Decline and Fall of the Roman Empire” (1776 -1789), menade att romarna förlorade sin medborgerliga dygd: de blev bekväma, passiva och förlitade sig på legosoldater.

Han lade också en del av skulden på kristendomen, som ska ha försvagat moralen genom att folk började längta mer efter frälsning i efterlivet än storhet på jorden.

Munken Augustinus menade tvärtom att undergången var Guds straff för romarnas högmod och avgudadyrkan. Det tolkar alltså Roms historia såsom Bibelns författare tolkade historierna om Babels torn, Sodom och Gomorra, och faraos Egypten.

Gibbon skyllde på romarnas slapphet, Augustinus på deras högmod.

Det finns också dem som menar att nedgången går att förklara med statens jättelika tillväxt. De ständiga krigen gjorde att Rom behövde soldater, skatter och byråkrati, alltså ett ”militärindustriellt komplex”.

Staten tog över spannmålsförsörjningen (”bröd och skådespel”) och befolkningen i Rom blev beroende av subventioner. Välfärdsstaten är alltså inte en modern uppfinning. Staten organiserade enorma transporter från provinserna (Egypten var spannmålsmagasinet). Istället för fri handel blev fördelningen en politisk fråga: vem som fick, hur mycket, till vilket pris.

Romerska soldater och byråkrater försörjdes av staten, ofta med generösa pensioner (”annona militaris”). Detta skapade stora, långsiktiga utgifter som krävde hög beskattning.

Fria bönder och köpmän hade utgjort grunden för den romerska republiken. Det var folk som bonden Paavo, som Patrik Engellau brukar prisa. Staten var mindre, skatterna låga. Dessa stolta romare blev med tiden reducerade till undersåtar som inte kunde stå på egna ben. Staten blev fetare och fetare genom att ta för sig mer och mer, alltid med argumentet att ”Vi skyddar er” och ”Vi försörjer er”.

Skatterna höjdes, produktiviteten minskade. Många bönder gav upp. Man såg ingen mening med att slita när man fick behålla så lite.

Rom byggdes av fria bönder som Paavo, men när det gick under bestod det av en kolossal stat försörjd av ofria undersåtar. Soldaterna var vid republikens födelse bönder som slogs för sin jord och sin familj men blev med tiden förvandlade till yrkessoldater som slogs för lön och pension.

BILD: Mosaik föreställande romersk bonde under senantiken.