Kriget i Ukraina fortgår, trots att Europas ledande politiker och toppbyråkrater, Mark Rutte i NATO och Ursula von der Leyen i EU, först har träffat Ukrainas president Zelenski och därefter USAs president Trump. Många resor och mycket prat har det blivit. Men utfallet?

Jo, utfallet verkar vara omvänt proportionellt till pratet. Det verkar följa den tidigt inslagna vägen. Lova runt och hålla tunt. Vapenleveranser för så och så många miljarder har utlovats, men hur mycket har egentligen skickats? Och det som har skickats, hur mycket har skickats med restriktioner att inte skjuta på ryssar i Ryssland? Tyskland exempelvis, började med att skicka gamla skyddshjälmar. Därefter har man skickat en hel del vapen, men man vägrade i det längsta att skicka långdistansmissilen Taurus. Nu lär man ha skickat några exemplar av Taurus (vi vet faktiskt inte om de har anlänt), men vi kan på goda grunder anta att det har skett med restriktioner.

Europas politiska ledare har gett många löften om stöd till Ukraina, men vet vi egentligen hur mycket som har kommit fram? Kanske gavs löftena mer till de egna potentiella väljarna än till Ukarainas befolkning? Vi har hört många politiker säga “vi gör vad vi kan, men det finns många begränsningar”. En godtagbar begränsning är möjligheten för Ukrainas försvar att kunna använda olika vapensystem, men även andra argument har använts som:

a) “ vapnen behövs här hemma i fall Ryssland även skulle anfalla oss” eller

b) “pengar till vapen saknas i budgeten” och ibland

c) “vår försvarsindustris produktionskapacitet är begränsad”.

Argumentens ihållighet kan enkelt förklaras med

a) rädslan för ett verkligt storkrig,

b) att pengarna till försvaret under 35 år har slösats bort på “välfärd”,

c) försvarsindustrin har saknat beställningar. Den har därför reducerats, eller sålts, eller lagts ner eller mest använts för att driva fram ny teknik för civilt bruk.

Europas politiker står därför med byxorna nere. Europas tidigare ledande politiker Angela Merkels “Wandel durch Handel” fungerade inte. Ryssarna, de har sin alldeles egen “Wandel” och Stalin kallade sig inte Stalin (tyska Stahl, svenska stål) för att det var lättare att skriva och uttala än det faktiska namnet Vissarionovitj Dzjugasjviili. Nej, det var hårdhet som gällde och hårdhet han ville visa. Det visade han också med besked det ryska folket, och det är hårdhet som Putin visar sina soldater. Än idag är det inget klemande med det ryska folket.

Europas politiker hoppas på NATO, men har aldrig egentligen uppfyllt sin förpliktelser vad gäller finansieringen. Det är USA som har stått för fiolerna, vilket redan Barrack Obama påpekade för Europas politiker. Varför skulle Trump endast upprepa Obamas lite försynta påpekande, när han förstod att svaret skule bli det samma? Kanske han tänkte att det var “better to scare the shit out of them”, och på den vägen är det.

USA har räddat Europa vid två tidigare tillfällen, och det finns få amerikaner som vill skicka sina män och pojkar för att göra det en tredje gång. Äventyren i Vietnam, Afghanistan och Irak förskräcker. Vice-president Vance har klargjort USAs inställning till kriget i Fox News-programmet ”The Ingraham Angle”.

”Jag tycker inte att vi borde bära bördan här. Jag tycker att vi borde vara hjälpsamma om det är nödvändigt för att få ett slut på kriget och dödandet. Men vad vi bör förvänta oss, och vad presidenten definitivt förväntar sig, är att Europa tar ledarrollen här”.

Var USAs politiker anser att ansvaret ligger kan inte uttryckas klarare än så.

Stig Fölhammar är f d stats- och EU-tjänsteman, konsult och egenföretagare.