Under 1930-talet då fanns det hos det svenska folket en beundran för Hitlers “framgångar”, särskilt för att han efter första världskriget snabbt minskade arbetslösheten och återupprättade tysk militärmakt.

I början av andra världskriget (1939–1940) då var sympatierna gentemot Hitler hos det svenska folket och Sveriges regering fortfarande betydande

Även om den breda opinionen bland oss svenskar sannolikt inte var pro-Hitler så fanns dock den här obegåvade hållningen i Sveriges militär, näringsliv och adel. Där fanns det tydliga protyska sympatier, ofta av konservativa och antikommunistiska skäl.

Vid krigsutbrottet 1939 deklarerade Sverige neutralitet. Varför? Syftet var att undvika delaktighet i att bekämpa Hitler och en tysk invasion. Men neutraliteten som vi än idag ursäktar oss med den var inte så neutral som många av oss – kanske för att kunna stå ut – försöker göra gällande.

Flera svenska industrimän, diplomater och Sveriges regering såg Tyskland som en viktig handelspartner och något man av därför borde hålla sig väl med.

Sverige valde sålunda att i aktiv mening hjälpa Adolf Hitlers nazi-Tyskland. Genom att Sverige till de krigförande länderna hade valt att i folkrättslig mening, förhålla sig neutralt, kunde vårt Sverige exportera stora mängder järn till tyskarnas vapen, vilket vi valde att göra, med effekt att Hitler i avgörande mening kunde tillverka de extremt stora mängder vapen som Hitler behövde.

Därtill tillät vi miljoner tyska soldater att resa fritt genom Sverige med tåg till och från Norge som Tyskland ockuperade. När Norges kungapar Haakon VII och drottning Maud i slutet av andra världskriget bad om att tillfälligt få komma över till Sverige förbjöd vi dem att resa hit. Via Tromsø tog de sig till Storbritannien istället.

Var det rätt? Sveriges hållning höll oss utanför kriget, och vi slapp dess fasor. Men priset var högt: moraliska kompromisser och ett dubbelspel där vår folkrättsligt väl förankrade neutralitet hjälpte Hitlers framfart.

Själv tycker jag att Sverige gjorde fel. Vi borde ha hjälpt till militärt på de allierades sida. Kanske hade kriget då blivit kortare, kanske hade färre människor då dött. Det går inte att veta säkert – men ibland måste man våga stå upp och strida för det som är rätt.

En parallell till vår tid

När vi ser på dagens konflikter, som den i Gaza, påminns vi om faran i att blunda.
Att då gömma sig bakom folkrättsliga formuleringar riskerar att bli samma moraliska svek som när Sverige på 1940-talet lät järnmalm och trupptransporter hjälpa Hitler.

Det är en hård lärdom: Att stå upp för det rätta är ofta farligare i stunden – men att låta bli kan bli ödesdigert för generationer framåt.

Frågan vi måste ställa oss är densamma i dag: Vad kostar det att inte ta ställning?

Även om alla de kvarvarande palestinierna i Gaza – mot min förhoppning – i själva verket stöder Hamas, så utnyttjar terrororganisationen civilbefolkningen, det vill säga de nu kvarvarande palestinierna i Gaza – med deras ideologiska väl förankrade goda minne – som civila sköldar, samtidigt som de öppet förklarar att deras mål är att utplåna Israel som står, på vår sida.

BILD: Tysk soldater i Järvsö 1943.