Socialdemokraternas nya stjärnskott heter Jonas Attenius och är en varm anhängare av folkblandning. Han tänker sig ett Sverige där människor från främmande kulturer, genom statens försorg placeras i välfungerande svenska områden. Istället för segregation får vi en naturlig gemenskap mellan svenskar och invandrare. Istället för utanförskapsområden, en idylliskt skapelse som Hyresgästföreningen kallar för ”trädgårdsstäder”.

I Mellanöstern betyder folkblandning något annat. I Syrien, Palestina och Jemen är blandning av religioner, folkslag och olika klanstrukturer en fullgod anledning att slita varandra i stycken. Den mångkultur som fungerat bäst är den i Israel, och den har uppnåtts till ett mycket högt pris.

Vinner sossarna valet 2026 får vi kanske veta vem som kommer sanningen närmast; Jonas Attenius eller Mellanöstern.

Förslaget har naturligtvis väckt oro bland svenska villaägare. Kommer gängkriminella från förorten att flytta in i grannhuset? Vågar vi släppa iväg våra barn till skolan? Kommer inbrotten och våldtäkterna att öka? Vad kommer att hända med huspriserna?

S ger det lugnande beskedet att ingen kommer att tvångsförflyttas från betongen i Rinkeby till Djursholm. Projektet är tänkt att fokusera på etablering av nyanlända.

Med S vid makten kan alltså nästa generation asylsökande se fram emot skattefinansierade lägenheter i Djursholm, Långedrag eller Bellevue. Vad de flyr ifrån beror förstås på världsläget, men i min kristallkula ser jag två möjliga flyktingvågor de närmaste åren. Båda från Mellanöstern.

Se videon:

Först har vi palestinierna. Situationen i Gaza är av många skäl ohållbar, och om Hamas inte lyckas utplåna Israel ”från floden till havet” kommer rätt många att ge sig av därifrån. Palestinier har rykte om sig att starta inbördeskrig var helst de slår sig ner – vilket skedde i Jordanien, Libanon och Kuwait – så knappt någon arabstat vill ta emot dem. Vägen till Trumps Amerika är förstås också stängd.

Sverige är troligen det västland som är mest palestinavänligt:

• Olof Palme var tidigt ute att släppa in Yassir Arafat i den diplomatiska värmen och göra honom ”respektabel”.
• Vi var också först i Västeuropa med att erkänna landet Palestina 2014.
• Sen år 2000 har vi gett 36 miljarder i palestinskt bistånd, vilket per capita är mer än något annat land i världen.
• Inför tusentals jublande muslimer i Slottskogen utlovade Jonas Attenius en göteborgsk bojkott av Israel (vilket visade sig strida mot kommunallagen).
• Sveriges främsta influenser Greta Thunberg har släppt klimatfrågan och satsar nu på Palestina.
• Sen några veckor tillbaka vill också regeringen ha frysta handelsavtal med Israel, för att rädda palestinier.

Sverige har alltså goda chanser att bli förstahandsval vid en större flyktingström från Gaza. Särskilt om vi lockar med gratis lägenheter i Djursholm.

En annan flyktinggrupp i startgroparna är iranier. Inte den sortens sekulära och västvänliga iranier som flydde hit på 1980-talet, utan deras raka motsats. Flera av mina iranska vänner förutspår en maktförskjutning i liberal riktning, så snart den 86-årige Ayatolla Khamenei trillar av pinn. Kanske inte en fullskalig revolution, men tillräckligt omvälvande för att de mest hårdföra islamisterna ska känna sig otrygga och lämna landet. Frågan är vart de ska ta vägen.

Mullornas Iran har inte särskilt många vänner i väst. Redan för sex år sen varnade jag för att Sveriges och framför allt Socialdemokraternas försonliga hållning till Iran, kan ligga oss i fatet den dan regimen faller. Precis som i Palestinafrågan bär vi på ett tungt arv från Olof Palme.

De ”trädgårdsstäder” Jonas Attenius och hans partikamrater planerar, kan i värsta fall bli en plats där barn till världens brutalaste terrorsekt och barn till mellanösterns mest fanatiska muslimer, delar dagis, grundskola och högstadium med de svenska ungdomar som är mest välartade, mest ambitiösa och har störst förutsättningar att göra karriär. Samma ungdomar som vi i framtiden hoppas ska axla ansvaret och fylla viktiga samhällsfunktioner.

Vad skulle kunna gå fel?