I förra veckan var jag på ett möte där Elsa Widding, den avhoppade riksdagsledamoten för SD, berättade om sitt parti som just nu är under bildning. Det heter ”Ambition Sverige”.

Elsa har gjort sig känd för att vara kritisk på flera områden, främst mot den i Sverige förda klimatpolitiken, men också mot vaccinpolitiken kring covid och inte minst mot FN-organisationen WHO och dess ledare.

Nu har hon alltså bestämt sig för att starta ett nytt parti. Det är glädjande. Om det är något som den avsomnade svenska demokratin behöver för att vitaliseras, så är det nya partier som lyckas vinna framgång. Svensk politik domineras helt av gamla partier som sitter som SPAC-bolag och väntar på att få en ny uppgift efter att ha gjort sig osams med sina väljare eller helt enkelt tappat dem. I stället borde förstås gamla partier dö sotdöden och nya ta över i takt med att samhället och dess problemställningar förändras.

Även de gamla partierna borde kunna glädjas åt ny konkurrens som kan utmana dem och ge möjlighet att skärpa sig och förbättras, i stället för det trista munhuggandet i partiledardebatterna.

Elsas parti har valt att inrikta sig på vad jag tror är den viktigaste politiska frågan just nu – en fråga som inget av de traditionella partierna längre äger: att lämna EU, åtminstone i dess nuvarande form.

Sverigedemokraterna var länge EU-kritiska, men svängde inför EU-valet 2019. Om det berodde på anpassning inför tänkta framtida regeringssamarbeten eller på en genuint förändrad övertygelse vet vi inte. Även Miljöpartiet och Vänsterpartiet har en historia av EU-motstånd – som nu är just historia. Att EU:s nuvarande inriktning, med sin absurda klimatfixering och sin faiblesse för kommandopolitik, passar Miljöpartiet och vänstern som handen i handsken borde dock inte förvåna någon.

Intressant nog har min egen hållning gentemot EU utvecklats åt motsatt håll. Jag välkomnade att SD blev mer EU-vänligt eftersom jag såg stora möjligheter i europeiskt samarbete. Men tyvärr har mycket av det som hänt i EU sedan dess varit till det sämre. Unionen har utvecklats till en militant och destruktiv miljöorganisation, fast besluten att lägga sig i minsta angelägenhet för medlemsländernas medborgare. Den har dessutom bestraffat länder som haft en annorlunda och sundare inställning till massmigrationen.

Schengen har visat sig vara ett skämt – med ökade kontroller mellan länderna men en yttre gräns som läcker som ett såll. EU:s ledare talar mycket men tycks nästan aldrig kunna åstadkomma något positivt i någon väsentlig fråga. Under pandemin fick vi många exempel på den obefintliga solidariteten mellan medlemsländerna. Min slutsats idag är att vi bör lämna unionen så fort som möjligt om den inte kan återgå till att vara en klok handelsunion med syfte att ge medborgarna bättre och billigare varor. Engelsmännen såg detta, men fastnade i sitt eget miljö- och prokrastineringsträsk.

Nu har alltså Elsa startat ett parti som vill återställa Sveriges suveränitet. Det är en angelägen fråga som kan ha stor potential. Elsa är ambitiös och energisk, men det är bara drygt ett år till valet, så tiden är mycket knapp. Endast Ian och Bert har lyckats få in ett parti på så kort tid – och det tack vare deras utomordentliga skicklighet (men tyvärr var de inte lika bra på politik som på marknadsföring). I övrigt får Ambition Sverige nog beskrivas som ett SD-light.

Ambition Sverige ska arbeta genom expertkommittéer; jag tror vi fick höra att det finns 17 stycken. Det låter imponerande med sakkunskap, eftersom de traditionella partierna – inklusive SD – styrs genom nepotism och lojalitet. Frågan är bara vilket förtroende experter har hos allmänheten, som ofta hellre lyssnar till demagoger än till förnuft. Ett annat problem är att ett politiskt parti bör ha en tydlig väljarbas som enkelt kan få svar på frågan ”What’s in it for me?” och som dessutom hyser en god portion missnöje med nuvarande styre. Det har gällt sossarna (fattiga arbetare), moderaterna (förmögna borgare och de som vill bli det), sverigedemokraterna (män på den skånska landsbygden), miljöpartisterna (världsfrånvända naturromantiker) osv.

Vilka känner i grunden att de vill ut ur EU? Vargjägare? Skogvaktare? Var står bönderna? En akademisk och rationell övertygelse om frågans vikt befarar jag inte räcker för en valvinst.
Sedan finns förstås faror. Skulle SD märka att EU-motståndet blir en viktig fråga och svänga igen, så blir det besvärligt för Elsas parti.

Men vi får önska Elsa lycka till. Kanske skulle hon ha nytta av en mentor – och vem kunde vara bättre än Bert Karlsson?