Den yrkeskår jag tillhör, journalistkåren, är lite speciell på det sättet att det inte är en skyddad yrkestitel. Det innebär att vem som helst kan kalla sig journalist, oavsett utbildning och/eller erfarenhet. De flesta skaffar sig ändå någon form av journalistisk utbildning, åtminstone en termin eller två på folkhögskola, och många arbetsgivare kräver åtminstone viss utbildning eller erfarenhet, men några formella krav finns alltså inte. Det finns alltså ingen myndighet eller organisation som reglerar eller övervakar journalistkåren på samma sätt som andra yrkesgrupper, som läkare eller poliser. 

Det är problematiskt på många olika sätt.

Ett problem, som jag tycker har blivit allt mer uppenbart på senare år, är att tidningar och andra medier tycks anlita journalister vars låga utbildningsnivå medför att de blir billigare att anställa. Även praktikanter är populära, eftersom de inte kan kräva någon ersättning alls om praktikplatsen understiger tio veckor. Det säger sig självt att det gör det journalistiska innehållet sämre, plattare och förmodligen även mer vinklat också eftersom de som inte gått igenom en matig journalistisk utbildning inte heller får samma kunskap om hur man faller i fällor som partiskhet, källskydd och liknande.

Ett annat problem i journalistyrket är att man kan utsättas för press i form av förslag om mutor. Till och med en okänd journalist som jag själv, som bara verkar lokalt och någon gång regionalt, blir regelbundet erbjuden olika typer av varor och tjänster. Det förekommer ytterst sällan några handfasta, konkreta önskemål om textens innehåll men det är underförstått att det rör sig om belöningar för ”bra texter”. Jag har, under de år jag varit yrkesverksam, blivit erbjuden allt från hotellnätter med middagspaket till weekendresor och stugsemestrar.

Det får mig att undra vad man blir erbjuden om man har ett känt namn och jobbar på en större tidning eller i radio/tv, eller om man jobbar som reporter utomlands, i länder där korruption är en del vardagen. Då gäller det verkligen att kunna stå emot så att man inte tillåter sig att bli korrumperad.

Skulle mutorna kombineras med hot blir det ännu svårare. Om man å ena sidan blir erbjuden en summa pengar eller något annat attraktivt för att vinkla en text på ett visst sätt, å andra sidan utsatt för hot om man inte gör det så är det nog mycket svårt att inte falla till föga.

När jag var ny i jobbet lärde jag känna en äldre kollega som berättade om de här problemet. I mitten av 70-talet vistades han en tid i Afrika, och rapporterade från olika oroshärdar för en halvstor tidning. Han valde att avsluta sitt kontrakt och återvända hem tidigare än det var tänkt eftersom han ansåg att det var omöjligt att göra jobbet på ett bra sätt på grund av korruptionen, mutor i kombination med ganska otäcka hotelser.

Jag har googlat på det här men hittat väldigt lite material om korruption inom journalistkåren. Men jag tror knappast att min gamla kollega var ensam om att bli föremål för olika slags press. Förhoppningsvis är han heller inte ensam om att ha tackat nej till alla former av mutor. Men det här borde ändå belysas mer, kanske särskilt när det gäller journalister som jobbar i samma miljöer i många år och som då lätt kan ryckas med av den korruptionskultur som råder i vissa områden.

Emma Olsson är lokalreporter i en mindre mellansvensk stad. På Det Goda Samhället skriver hon under pseudonym.

Foto: Wikimedia commons