När det gäller påståenden om människan och samhället tror jag knappt på någonting längre. Det beror för det första på att det grasserar så många, åtminstone vid första anblicken, trovärdiga tolkningar av sakläget – se bara på det fortgående allmänna grälet om covid och om Jeffrey Epstein – och för det andra att den makt i samhället, det må vara kungen, ärkebiskopen eller det härskande politikerväldet, som i kraft av sin pondus och legitimitet borde ha kunnat etablera någon av berättelserna som den av samhället rätteligen fastställda, den makten har på det hela taget förlorat sin legitimitet inför dem som i vårt land ska vara deras uppdragsgivare, det vill säg medborgarna, och blir därför inte tagen på allvar.

Jag tror att detta numera är den djupaste sanningen om vårt samhälle. För femton år sedan började jag på allvar ställa mig den elementära frågan om vem det var som hade makten. Var det till exempel borgarna eller socialisterna, högern eller vänstern, enligt den etablerade politiska dikotomin? Jag kom då fram till att det var ingetdera eftersom alla politikens etablerade krafter, det vill säga partierna, hade förenat sig i ett amalgam med helt nya egenskaper, nämligen politikerväldet, som tills vidare styrde med oanad kraft för att i varje vrå av tillvaron säkra sitt inflytande. Den enda existerande motkraft mot det eniga politikerväldet var Svenska Arbetsgivareföreningen som vid det senaste sekelskiftet blev så tagen av denna historiska nydaning att den upphörde och förvandlade sig själv till den lydigare och mer underdåniga varianten Svenskt Näringsliv. Sedan tycktes det vara game over för alla politikerväldets motståndare, till exempel överlevande anhängare av demokratikonceptet.

Men ändå inte, skulle det visa sig, ty konceptet demokrati sitter tydligen djupare. Det finner vägar och uttrycksformer där man inte trodde några fanns. Hur skulle ett folk kunna vända sig mot ett enigt politikervälde? Det vi nu ser, kanske i hela världen men i varje fall i Europa, särskilt Sverige, är att medborgarna slutar bry sig om sin överhet. Överhetens legitimitet som härskare förintas. Folk tar den inte på allvar. Man skrattar åt dem. När de i TV ska framlägga sina avsikter med landets framtid stönar man bara över deras medietränade haranger.

Om Napoleon hade varit som Ulf Kristersson eller Simona Mohamsson så hade han inte fått sin Grande Armée att röra sig tio meter mot Moskva. Ett trovärdigt ledarskap behövs vilka erövringar ett land än föreställer sig för framtiden.

Ett formellt ledarskap som saknar trovärdighet kan inte göra förändringar som borde göras utan tvingas av sin egen tröghet fortsätta i samma meningslösa rutt där det fastnat och inte kan ta sig ur. Så är det, tror jag, med Europa och ukrainakriget. Det är helt onödigt, ett meningslöst slaktande. Det borde snarast avslutas, något som skulle gå av sig själv om USA slutade förse Zelenskijs regim med stridsmedel.

Att detta inte sker trots att Trump länge förespråkat just ett slut på kriget beror, tror jag, på de två krafter som behöver kriget för att sitta i orubbat bo, dels det neokonservativa amerikanska etablissemanget kring det militärindustriella komplexet som behöver hot och trovärdiga fiender för att försörja sig med federala medel, dels de europeiska politiska ledarna som har byggt in sig i ett så skört system av ömsesidiga beroenden att de inte vill se några förändringar eftersom sådana hot skulle kunna hota deras trygga försörjning.

Tänk vilket kaos som skulle utbryta i ett Europa utan planer, tänkare och ledarskap – och framför allt utan en levande debatt om alternativ, alltså samtal om hur man skulle hantera de mest förbjudna och skrämmande sakerna av alla, sådant som ett slut på kriget i Ukraina – om ett nedkämpat Ukraina tvingades till fredsförhandlingar med Putin på Putins villkor. Jag tror att de europeiska politikerväldena skulle anse detta vara en outhärdlig nesa. Hellre än att behöva utstå något sådant vill de till varje pris övertyga USA om att skicka vapen så att ukrainare kan fortsätta att döda och dödas – och de själva kan fortleva sina behagliga liv. De som är rädda för Putin vet att han är upptagen med annat. Det vore oförsiktigt att ändra på den saken.