Jag ska skriva om två världsomvälvande händelser, Covidepidemin och Ukrainakriget, den ena hack i häl på den andra. Kan man lära sig något om världen av dem? Idag Covid, i morgon Ukraina. Här är de viktigaste av  vår tids epidemiska sjukdomar enligt ChatGPT:

Spanish Flu (1918–1919), ~50 million deaths worldwide.

Polio Epidemics (1916–1950s), Thousands paralyzed or killed, especially children.

HIV/AIDS (1980s–Present), Over 40 million deaths globally.

SARS (2002–2003), ~8,000 cases, ~800 deaths.

Ebola Outbreaks (2014–2016 in West Africa), 11,000 deaths.

H1N1 Swine Flu (2009), Estimated 200,000+ deaths globally.

COVID-19 (2019–Present), Millions of deaths globally.

Jag kommer ihåg flera av de där epidemierna ty ungdomen kändes ofta som att vada runt i en värld av virus och vänta i kö hos skolsyster för att få den senaste jättesprutan. Jag tror att man hade fullt förtroende för de  medicinska myndigheter som administrerade samhället motåtgärder och skydd för medborgarna. Tanken att de inte gjorde så gott de kunde – eller ännu värre – ifrågasatte smittbekämpningens metoder, den tanken tror jag inte gick upp i någons hjärna. Det är det som kallas tillit och det finns enligt mitt eventuellt romantiserande minne i stor utsträckning på den tiden,

Med Covid och dess följder har det kommit ett helt annat ljud i skällan. På YouTube kan man följa timme efter timme av lärda diskussioner om huruvida covid- och andra virusvacciner kontinuerligt bör intas (men nej, absolut inte ty det är vaccinerna som framkallar sjukdomarna!). Världsberömda läkare grälar om sina budskap. Trump drar in den livhotade Faucis livvakt. Men nu verkar det inte handla om vilka piller som kan rekommenders – ivermectin, någon?, klorokin kanske (vilket jag ätit i flera år för att slippa malaria) – eller om vad som eventuellt är bra för patienterna utan om ett förtroendekrig mellan medborgarna och deras överhet, eliter av olika slag, i det här fallet läkare mot medicinbyråkrater.

Vad bråkas det om egentligen i de nya medicinkrigen som på ytan kan handla om huruvida jag ska ta en fjärde (eller var det en femte?). Men se på siffrorna från Chat. Första året, innan vaccineringen kommit igång, dör det en extra åldring på tusen. Sedan sjunker dödligheten under det normala vilket antagligen beror på covid redan hade tagit de svagaste patienterna.

Själv trodde jag inte så mycket på de där skärmytslingarna när de begavs. Av äldreomsorgspersonal hade jag fått reda på att äldreboenden av byråkratiska skäl inte fick ge räddande syrgas till covidsjuka men av andra byråkratiska skäl i stället gav dem palliativvård med dödande morfin. (Läs här)

Allt detta berodde på att den samlade svenska sjukvårdsbyråtin är handlingsförlamad och inte kan hitta på andra lösningar än att hävda sig gå på knäna, eventuellt ända in i väggen, och att därefter begära större anslag.

Men den svenska covidapparatens bristande handlingkraft medförde också fördelar, det ska inte förnekas. Andra länder förstörde sin ekonomiska framtid genom att förbjuda anställda att gå till sina arbetsplatser för att de på så vis inte skulle smitta varandra. Men att verkställa ett så komplicerat projekt blev för mycket för både ansvariga politiker som dåvarande socialministern Lena Hallengren (bilden) och för byrådirektörer som aldrig tränat sig på svårare saker än att administera två pennor.