För fyra år sedan stängde Borlänge kommun Jussi Björling-museet. Intresset var alldeles för litet, menade de ansvariga, och vänsterpartisten Rickard Rudolfsson jämförde besökssiffrorna med Hallwylska museet i Stockholm.

Det är naturligtvis en djupt missvisande jämförelse som enbart syftade till att släcka ner debatten och ge beslutsfattarna sista ordet. Hade Borlänge verkligen velat fortsätta att vårda arvet efter en av världens främsta tenorer hade de kunnat göra det. Det handlade inte om pengar, det handlade om vilja. Kultur- och fritidsnämnden i Borlänge har helt enkelt inget intresse av att vårda kulturarvet.

När beslutet fattades skyllde man på Borlänge-borna. ”Alla Borlängebor älskar Jussi men ingen besöker museet”, sa en av kommunpolitikerna i en intervju i samband med beslutet.

Det är hånfullt uttryckt och dessutom en lögn. Naturligtvis har Borlängeborna besökt Jussi Björlingmuseet, de flesta sannolikt flera gånger. Men Borlänge är en liten stad och människor har fullt upp med sina vardagsliv. Precis som stockholmarna, för den delen, som naturligtvis inte heller besöker huvudstadens museer särskilt frekvent. Museer besöks främst av turister och att marknadsföra ett museum i en liten ort som Borlänge kräver att makthavarna och tjänstemännen har ett genuint intresse av att göra det.

Det intresset fanns inte i Borlänge.

Däremot finns ett stort intresse av att ”skapa attraktivitet”. Det är ett vagt begrepp som egentligen inte betyder något annat än att kommunerna ser en möjlighet att använda skattepengarna till sånt de själva tycker är spännande och kul. Och det är en utbredd kommunsjuka idag, inte minst i små marginaliserade orter av Borlänges storlek.

Så här uttrycker Kultur- och fritidsnämndens ordförande Maslah Omar det hela på Borlänge kommuns hemsida:

– Det handlar om att skapa möjligheter för aktivitet, gemenskap och livskvalitet – att ha trevliga mötesplatser, miljöer och faciliteter som gör Borlänge till en plats där folk trivs, vill bo kvar och vara med och bidra.

Jag kan de här flosklerna utantill. Alla kommunala makthavare uttrycker sig precis likadant. Och för att skapa den här ”attraktiviteten” behövs en strategi, en vision.

För det mesta resulterar slöseriet i exakt ingenting. De enda som tjänar på ”strategin” är kommunens anställda, och deras gunstlingar bland samhällsaktörerna som får avnjuta månader, ibland år, av middagar, företagsfrukostar, fika och studiebesök till coola platser både inrikes och utomlands – allt på skattebetalarnas bekostnad.

I Borlänge räknar man med att utformningen av den nya ”strategin” ska ta ett år. Kommunen passar också på att göra kultur- och fritidsdelen av samhällsbyggnadsförvaltningen till en självständig förvaltning och ska nu rekrytera en ny chef för uppdraget, med allt vad det innebär av ännu högre kostnader för skattebetalarna.

Och resultatet? Jag tror inte Borlängeborna ska hoppas på för mycket. Möjligen kan deras vardagsliv bli ännu något tuffare på grund av de extra kostnader som strategiskapandet medför. Pengarna måste ju komma någonstans ifrån. Bli därför inte förvånad om Borlänge kommun om något år meddelar att de drar in på kaffet för de äldre, eller minskar matportionerna i skolan. Allt för attraktiviteten.

Emma Olsson är lokalreporter i en mindre mellansvensk stad. På Det Goda Samhället skriver hon under pseudonym.

Foto: Borlänge station, Wikimedia Commons