Den brittiska regeringen, och inte bara regeringen, utan hela nationen, ligger illa till. Engelsmännen är drabbade av samma ekonomiska dekadens som den övriga västvärlden. Igår publicerade jag med hjälp av ChatGPT ett stycke dramatisk statistik, som vi väl anat lite till mans, men som ändå var värdefull att få uttryckt i siffror, nämligen att utvecklingsländerna, de som vi kallat underutvecklade länder under de senaste femton åren haft nära fyra gånger högre tillväxt per capita än de gamla i-länderna, 3,6 procent mot en procent.

En procents tillväxt om året i femton år låter kanske uthärdligt men när man betänker att vi mentalt fortfarande lever i den period, ”rekordåren” 1950 – 1975, då våra förhållningssätt till tillvaron formulerades, då det fanns pengar till allt eftersom BNP per capita steg med 4 – 5 procent om året (fråga Chat om du inte tror mig), då välfärdsstaten kunde utvecklas över allt (till och med i det privata ansvarets högborg USA, där de delstatliga och federala sociala utgifterna nu ligger på samma BNP-andel som Sveriges, nämligen cirka 45 procent). Inget dolskt amerikanskt intresse, varken det militärindustriella komplexet, de neokonservativa, globalisterna eller den judiska sammansvärjningen, som några tror bestämmer i USA, har någonsin kommit i närheten av att kontrollera och spendera halva bruttonationalprodukten som våra moderna välfärdsstater.

Med rekordårens tillväxt kunde vi tillåta oss allt, till exempel att finansiera ett nationellt och sedermera internationellt omhändertagandeprojekt, välfärdsstaten, som tillsammans med alla våra andra framgångar övertygade oss om att vi var ett av någon sorts Världsande utvalt folk.

Men så var det alltså inte längre. En procents tillväxt om året räcker inte för folk med våra later, vår inneboende drift att hitta på sociala reformer och som dessutom under de senaste åren entusiastiskt lovat varandra att satsa stort på krig.

Politik i västerlandet går numera ut på att bestämma sig för sparsamhet med offentliga medel och att därefter strunta i löftena om ekonomisk sanering och i stället låna pengar. ChatGPT gjorde den här listan över jordens tio mest skuldsatta stater:

Top 50 Countries by Debt-to-GDP Ratio (2025)

Rank	Country	Debt % of GDP
1	Sudan	252 %
2	Japan	235 %
3	Singapore	175 %
4	Greece	142 %
5	Bahrain	141 %
6	Maldives	141 %
7	Italy	137 %
8	United States	123 %
9	France	116 %
10	Canada	113 %

Det är alltså inte i huvudsak u-länder som fastnat i det mest typiska fattighetssyndromet av alla, nämligen en Lyxfälla som vi inte kan ta oss ur eftersom den politiker som försöker blir utmobbad av sina kollegor som oroar sig för att förlora sina platser i parlamentet eller motsvarande. Samma drama utspelar sig med små variationer i alla västländer.

Bilden visar premiärminister Keir Starmer och finansminister Rachel Reeves som efter uppror från sina egna kamrater i Labourpartiet tvingats lägga ned sina planer på att försöka kontrollera välfärdsutgifterna. The Wall Street Journal beskrev konflikten så här:

Investerare sålde av brittiska statsobligationer och pundet föll kraftigt på onsdagen efter att Labourregeringen övergav planerna på att skära ner på de stigande välfärdskostnaderna och landets finansminister sågs gråta i parlamentet.

Försäljningen kom bara timmar efter att premiärminister Keir Starmers regering lagt en plan på att skära ner på sjukersättningarna på hyllan efter ett uppror från Labours egna lagstiftare. U-svängen höjde utsikterna för att regeringen skulle höja skatterna eller ge ut mer lån för att finansiera sitt välfärdssystem. Det kastar också tvivel över framtiden för Rachel Reeves, Storbritanniens finansminister, som tog jobbet för drygt ett år sedan och lovade en återgång till ekonomisk stabilitet i Storbritannien genom att hålla sig till strikta utgiftsregler.

Men när det kommer till kritan blir det inga strikta utgiftsregler. Här är en dagsaktuell lista på skattehöjningar som i stället sysselsätter den engelska regeringen: förmögenhetsskatt, beskattning av tidigare skattefria inkomster från utlandet, byggsäkerhetsavgifter för bostäder över tio meter, spel- och hasardspelsavgift, höjd kapitalvinst- och arvsskatt, höjda arbetsgivaravgifter, moms på skolavgifter och koldioxidbaserad gränstull.

Platon, som såg vad demokratin kunde göra när den blev misslynt – i hans fall dömde den hans lärare Sokrates till döden – hade starka dubier mot demokratin som statsskick ty han såg att systemets mest sympatiska drag, friheten, kunde göra folk galna eftersom de av friheten förleddes att tro att de inte behövde underkasta sig några regler. Han förespråkade i stället någon sorts upplyst och välvillig diktatur där de klokaste bestämde. Han lyckades dock aldrig, trots försök, inrätta någon sådan ordning.

Kanske kan Singapores Founding Father Lee Kwan Yew räknas som en som lyckades? (7 500 kronor i böter för den som spottar på gatan och 37 000 vid återfall.)