Dumpen har varit i blåsväder sedan dag ett. I ett land där den dumdryge Robert Aschberg hyllats som en hjälte för att han har förföljt och hängt ut vanligt folk vars åsikter stör journalistkårens hittepåvärdegrund anses det som samhällsfarligt att avslöja pedofiler.

Hyckleriet och dubbelmoralen bland de ”goda” känner inga gränser.

Frågan jag ofta ställer mig är varför hatet mot Dumpen är så glödande hett. En orsak är sannolikt att varken Sara Nilsson eller Patrik Sjöberg tillhör det där ”fina” gänget som gör allt för att smälta in i salongerna. De är inte rädda för att vara obekväma när så behövs och det är klart att det rubbar balansen inom den strömlinjeformade journalistkåren.

Det hade varit en helt annan sak om Dumpen riktat in sig specifikt på SD-sympatisörer eller människor som kan tänkas uttrycka så kallad islamofobi eller transfobi. Då hade de kunnat hänga ut hur hänsynslöst som helst utan minsta motstånd. Men bara pedofiler i största allmänhet?

Nej, det är alldeles för komplicerat för den enkelspåriga journalistkåren. Det skulle ju rentav kunna hända att det avslöjas något obehagligt om en man med ”rätt” hittepåvärdegrund och det vore ett hot mot demokratin.

En annan orsak är förstås den allmänna bekvämlighet som är så utbredd i samhället. En av Dumpens fiskare, Matina, uttrycker det så här i sin lysande krönika Till alla som hatar Dumpen:

Ni var aldrig emot övergrepp – ni var bara emot att det blev dålig stämning

Hon slår huvudet på spiken i denna sylvassa beskrivning av hur dreven mot Dumpen färgas av en osund blandning av hat, självförakt och allmän frustration över att det här är något annat än storvulen godhetssignalering:

Vi vill gärna “skydda barn”, men bara om det sker på distans, med varmfilter, åklagare i lågskor och minst tre kommunala samverkansgrupper som kan bolla frågan i fem år innan de kommer fram till att “resurser saknas”.

Och så kommer Dumpen. Oborstade, obekväma och obehagligt effektiva. Två personer, en jävla massa fiskare, en kamera, massa chattkonto, och plötsligt klättrar pedofiler ur sina digitala källare snabbare än svenska chefer klättrar upp på LinkedIn efter en ledarskapsutbildning i “Empatisk Kommunikation”.

Det tar fem minuter innan någon på kulturredaktionen får astmaanfall. “Men rättssäkerheten då?”

Precis. Hur är det med den egentligen? För den gäller långtifrån alla, det har vi lärt oss vid det här laget. Men när det gäller de män som avslöjats som pedofiler av obekväma Dumpen – då går den samlade journalistkåren genast i försvarsställning. Varför?

Inte på grund av metoden. Utan på grund av vetskapen om att de själva, de som hatar, inte gjort ett dugg mer än suttit på sociala medier och förfasat sig över grooming och pedofili. Matina skriver:

Ni är bekväma. Ni tycker övergrepp mot barn är “hemskt” på samma sätt som ni tycker att regnskogsskövling är “sorgligt” – det låter bra på brunch. Men när någon faktiskt gör något åt det? Då blir det obehagligt. Då “går det för långt”. Då är det “osmakligt”.

Bättre kan det inte sägas.

Texten i sin helhet finns att läsa på Dumpens hemsida. Där kan du också läsa mer om Dumpens arbete, som gör så mycket nytta för vanligt folk men som ogillas så skarpt av den tredje statsmakten. Dumpen har också en Facebookgrupp som du hittar här.

Foto: Skärmdump, Dumpens facebooksida