Är ett vanligt engelskt talesätt som innebär någon som gjort något oväntat och kanske utanför regelboken och som trots detta klarat sig undan utan kritik. Som direktör för ECMWF på 1980 talet fick jag höra detta från chefen för brittiska vädertjänsten när jag oväntat fick igenom en budget för en ny superdator.

Att ställas till svars för sina missgärningar är en central del i människans rättsuppfattning och ingen ställde i fråga att man med all kraft tog itu med de nazistiska illgärningarna vid Nürnbergrättegången 1946. Genom att Sovjetunionen var en av segermakterna och med egna domare vid rättegången var det knappast aktuellt att ta med de kommunistiska illdåden. Inte heller berördes Storbritanniens och USA:s systematiska sönderbombningar av tyska städer där hundratusentals oskyldiga fick sätta livet till.

Emellertid ansåg flera alltmer att det också var nödvändigt att dokumentera kommunistiska illdåd. Det dröjde dock ytterligare 50 år genom publiceringen 1997 av ”Le livre noir du communism” (Editions Robert Laffont, Paris.  I svensk översättning Kommunismens svarta bok, 1999, Bokförlaget DN, ISBN: 9789175882291)

Boken är en vidräkning av kommunismens alla vidriga illgärningar, som åtminstone till antalet vida överträffar vad nazisterna gjorde, med sammanlagt cirka 100 miljoner mördade människor med Sovjet och Kina i ledningen. Härtill kommer väldiga skaror oskyldiga som dömts till fängelse och straffarbete av huvudsakligen ideologiska skäl. Att boken publicerades först 1997 möjliggjordes sannolikt till följd av Sovjetunionens fall samt ett Kina i omvandling. Inte heller var de europeiska vänsterrörelserna, med sitt i flera fall nära samarbete med världens kommunistdiktaturer, var särskilt positiva att man publicerade ”vänsterns” illdåd så oförblommerat.

Och inte har det svenska vänsterpartiet, tidigare kommunistparti, företagit någon egentlig upplysning.  Visserligen har skribenter närstående partiet författat skriften ”Lik i garderoben” (1992 och1996) vilket skulle vara en uppgörelse med öststatskommunismen. Den är dock högst otillräcklig och någon grundläggande och genomgående upplysning har ännu inte skett.

Detta bekräftades till exempel när Vänsterpartiet 1997 jubilerade under mottot ”80 år för demokrati och socialism”. Och 2004 valdes den uttalade kommunisten Lars Ohly till partiledare. Flera av de som nu leder partiet har kallat sig kommunister. Viceordföranden Ida Gabrielsson sade 2005: ”Jag är kommunist för jag tycker att vi har en stolt historia.” Och Ung Vänster  har nyligen antagit ett nytt principprogram, där man säger sig eftersträva ”ett kommunistiskt samhälle”.

Varför förhåller det sig då så när landets vänsterkrafter inte skyr några medel att lyfta fram vad som går under beteckning ”högerextremism”, vad nu detta ord står för. En stackars minister har nyligen brännmärkts för att hans son uppenbarligen har haft samröre med ”högerextremism” utan att det på något sätt meddelas vad detta innebär? Det måste väl vara vad pojken specifikt gjort som är av intresse för allmänheten? Men det får man inte veta.

Vad det egentligen rör sig om är inget annan än att finna ett sätt diskreditera den borgerliga regeringen genom att lansera ett problem som inte ens behöver vara konkret eller ens vara knutet till något som regeringen gjort. Att bara kalla det högerextremt tycks vara fullt tillräckligt. Har man bara lanserat saken så löper resten av bara farten eftersom vad vi nu har fått är ett exempel på vad författaren Lars Gustafsson kallade ”problemformuleringsprivilegiet”, vilket är rätten att definiera vad som är ett problem. Genom rätten att definiera kommer också rätten att peka på hur problemet ska lösas.

Det är precis detta som socialdemokratin och vänstern gjort till sitt och på så sätt kan de styra debatt, medial och annat därtill knutet tankeutbyte precis i den riktning som passar vänstern. Alla andra följer bara viljelöst med i en konstruerad värld när vänster är gott, positivt och där man bryr sig om människor och miljö, medan höger är dess dialektala motsats. Det är precis därför som vänster ”get away with murder”  medan en stackar hjälplös moderatminister får stå i skamvrån för att hans som umgåtts  med ”farliga högerkrafter”

Däremot får vänsterkrafter som delat säng med massmördare gå helt fria utan minsta kritik.